Just nu känner jag mig lycklig. Fastän att jag är ensam hemma utan min nallebjörn som tycker att jag trashar honom för mycket i denna blogg. Han är inte så hemsk som man kan få bilden av när man läser vissa inlägg. Jag älskar ju honom för den han är, men vi umgås 24/7 och då kan det lätt bli så att man tröttnar på varandra.
men nu är han högt uppe i Norrland någonstans och man får lite distans då faktiskt. Det är rätt skönt på något sätt för man inser hur beroende man är av varandra =) (på ett bra sätt)
I alla fall så är jag glad att jag just nu har en fast inkomst. Den är låg och den kommer inte på sommaren men den finns där och ser till att mina räkningar blir betalda.
Hursomhelst. Det är skönt.
Det är också skönt att jag pluggar, det är så intressant. Det känns som att jag är påväg någonstans. Jag vet inte var, men jag är påväg :)
Allt känns inte lika hopplöst.
Samtidigt är vissa saker väldigt jobbiga, men jag kan hantera dem på ett annatt sätt nu än när jag är deprimerad.
Vissa saker är bara galna.
Jag har t.ex. extremt svårt för att se pansarvagnar för de påminner mig om kriget. Även om jag aldrig såg någon bli dödad kommer jag ihåg den rädsla jag kände när jag såg en pansarvagn. Gick och gömde mig och trodde att de skulle döda oss. Kollade vad de hade för färg på mössan, för om det var "rätt" färg var det ingen fara.
Detta upplever 100 000-tals barn idag. Och vi undrar varför världen ser ut som den gör.
Hursomhelst så har jag inte riktigt lärt mig att kontrollera det. När jag ser en pansarvagn börjar hjärtat slå fortare, det blir svårare att andas- som genom ett sugrör.
Idag visade vår lärare en film där en pansarvagn var med och då började det genast. Hur hanterar man en sådan sak?
Jag måste fråga min psykolog när terapin drar igång.
Men jag minns hur svårt allt var för en månad, två månader sedan. Hur jag inte orkade gå upp på morgonen eller hur gärna jag ville somna på natten. Hur allt kändes skit.
Det känns inte så längre.
Det är som en befrielse. Obeskrivligt.
0