En väldigt nära vän har bestämt sig för att gå under kniven om en vecka för att få större bröst. Jag vet inte hur jag ska reagera. Hon har inte små bröst, vad jag tycker och att hon ska förstöra det hon har gör mig bara arg.
Samtidigt vill jag ju vara där för henne och stötta henne, men det är lite svårt i nuläget.
Av vad hon sagt ska hon inte göra så stora, men det är ju inte det. Det är själva operationen och grejerna runtom som hon inte kollat upp ordentligt. Gör hon det för sig själv eller för att alla tjejer hon finner snygga har stora bröst? Ska man göra det enbart för att det är snyggt?

Äsch, vad vet jag? Det är jobbigt men det är hennes kropp och hon får ta ansvar för den också och stoppa vad hon vill där och ta bort vad hon vill. Även om hon tjatat om det i fyra år känns det så konstigt och chockerande nu när hon ska göra det om en vecka liksom. Tänk om de börjar läcka, om de spricker? Om något går fel? Eller, värst av allt om de förändrar henne?

Jag vaknar, går upp, finner honom vid datorn. Sätter mig vid datorn. Slökollar på tv. Äter.
På kvällen kanske jag tränar. Sen sätter jag mig vid datorn och TVn igen. Det känns som att jag behöver något i mitt liv. Något jävla avbrott, någon jävla paus.
När jag bodde söderut kändes mer som att jag hade ett liv; jag gick i skolan, besökte olika städer och sevärdheter, umgicks med roligt folk, festade, badade. Livet var en fest och man hade ingen aning om att man var närvarande.
Som en dålig fylla ungefär.
Nu är livet säkert en fest, men jag är verkligen inte bjuden känns det som.

Jag vill känna en pirrande känsla för livet, ett sug att få leva men den finns verkligen inte. Det känns mer som att jag gräver min egen grav djupare och djupare när jag lever som jag gör.

Och jag är arg på mig själv för att jag tycker att jag ger för mycket tilltro till kärleken, men jag får inte ett skit för det.
Det kanske är så i varje förhållande att man är känslokalla, oromantiska och är mer vänner än något annat?
Jag vet inte, jag blir osäker på detta när jag ser alla andra par som har allt så jäkla bra. Jag menar inte att någon har ett perfekt förhållande - alla tjafsar och har sina ups and downs. Men när the downside är större än den andra kanske det är dags att tänka om?
Vilket jag iofs försökt göra, men det slutar bara med ett stort gräl.
I mina tidigare förhållanden har jag alltid hittat ett sätt att få personen att förstå allvaret i situatuionen, men jag vill inte göra misstaget att såra någon åter igen.

Ibland så mår jag så illa över vissa saker. Vill bara spy på det.

Just nu  känns allt bara som skit i mitt liv. Och jag tror att min lägenhet återspeglar det ganska fint. Ser ut som ett bombnedslag. Men jag orkar bara inte ta tag i något, varken lägenheten eller mitt liv.
Idag fick jag reda på att min farfar är ganska dålig. Han har cancer och blev frisk förra året men sen kom den tillbaka igen. Har aldrig stått nära farfar så direkt, men det känns så sorgligt. Och jag börjar undra över varför jag bor här.
Jag är fortfarande sur och ledsen för att jag inte fick träffa min mormor en sista gång innan hon gick bort, för att  jag inte kunde vara med på hennes begravning. Vet inte hur jag ska komma över det alls.
Skolan går heller inte så bra just nu känns det som.
Har inget jobb heller och inga pengar. Och framför allt inte en sambo som stöttar mig, men vad kan man förvänta sig?
Man kan inte lära en gammal hund sitta eller vad det nu är man säger.