nu kan jag lika gärna gå o dö.

..bara inte så bra. Kanske inte så konstigt med tanke på att vårt förhållande precis tagit slut och man tvingas bo ihop.
Jag ska iaf söka bostadsbidrag och förhoppningsvis kan jag då bo kvar här ändå. Allt känns bara 10000000000000 ggr jobbigare. Man kan liksom inte påbörja processen med att gå vidare  och dessutom har jag en tendens att inte kunna vara för mig själv, hur ska jag då klara mig?

Just nu är jag bara så jävla nere. Jag vill gömma mig och aldrig komma fram.
Hatar den här jävla sjukdomen!!!

Ja, ibland måste man sätta sig själv i första hand. Och jag är trött på att må dåligt, att bråka, att få skulden, att vara deprimerad. Jag måste börja ta hand om min hälsa och inte bara hoppas på att saker och ting blir bättre med tiden, för det blir de inte.
Därför bestämde vi oss för att det är dags att göra slut och gå vidare, för bådas skull. Ingen av oss mår bra och allra minst jag eftersom jag är ganska känslig.
Det känns konstigt. Skumt. Ännu ett förhållande down the drain. Ännu en gång ska man lappa ihop sitt jävla hjärta och svära vid att man aldrig ska låta sig bli sårad igen. Ännu en gång ska man försöka gå vidare. Torka tårar tills man får sår runt ögonen. Jag kommer aldrig orka. Men det är bättre än att hålla på med detta destruktiva som jag gör, så jag är stolt över mig själv att jag insett att det är ett destruktivt förhållande och faktiskt bestämt mig för att det inte ska vara så.
Nu ska allt det praktiska lösas. En ny lägenhet, dela upp möbler, berätta för alla och höras allas "åhh vad synd det är om dig" och bla bla bla. Jag orkar bara inte. Det praktiska är det som är mest jobbigt.

Men det måste få ett slut.

Vad allt ska vara jobbigt och komplicerat. Varför?
Jag hade så höga förväntningar, jag trodde att det skulle fungera bara man kämpade tillräckligt. Men det funkar ju inte. Då är det lika bra att släppa allt.

Har mer eller mindre bestämt mig. Den här skiten måste få ett slut. Jag måste bara orka ta itu med det utan att låta mig tystas

Just nu äter jag en medicin som heter Ergenyl, som egentligen är till för epilipsianfall men även manisk depression som jag behandlas för. Jag vill gärna lägga av med den eftersom jag gått upp i vikt av den, visserligen inte mycket men ändå.  Så jag satt och läste lite om det och det var en person som fått hallucinationer av medicinen när hon  höll på att sluta. Såg helikoptrar och skuggor och skit.
Varför informerar de inte? Inte ens när man frågar om man kan få några konstiga biverkningar? Sånt gör mig arg. Ska ringa och boka en tid i veckan faktiskt och prata med henne om framtida medicinering. Just nu har jag gått på medicin i 4, snart 5 år. Och jag vill INTE fortsätta. Samtidigt är jag rädd att jag kommer bli deprimerad om jag lägger av.

Jävla skit det här.

Nu ska jag äta snacks i form av gurka med dipp! Mmmm

Idag var då första gången av 12 på den gruppterapi jag har börjat gå i nu. Var nervös och det kändes gaaanska jobbigt allting när man kom dit. Alla fick berätta om sig själva och jag var sist ut så jag var inte så nervös. Var rädd för att jag skulle skämmas och vara den enda konstiga där, men alla är precis lika konstiga och har samma (någorlunda) problem så på något sätt var det skönt.
Vi är bara 6 st och de andra verkar vara bra tjejer så allt känns ok. Vi gick typ bara igenom vad vi kommer göra osv.

Jag förväntar mig verkligen inte att bli frisk. Överhuvudtaget. Men jag hoppas att jag ska kunna förstå mig själv och mina handlingar lite bättre, varför jag gör vissa saker och vad jag ska göra istället för att känna som att världen är på väg att gå under. Vi får se hur det går. Det kommer pågå hela sommaren, vilket iofs är lite tråkigt eftersom man inte ska vara borta såvida man veeerkligen inte kan. Men, men skitsamma. Det viktigaste är min hälsa. Allt annat får komma i andra hand.

Imorgon opereras min kompis och jag känner mig som en tönt för jag är helt orolig haha. Men det kommer säkert gå bra, ska bli roligt att känna på (haha!) resultatet sen.