Ja, helgen var underbar. A var här men vi fick inte en chans till att sitta ner och prata om hur vi ska ha det.
Ska vi bara bryta?
Ska vi försöka igen?
Ska vi vara kompisar?
Det är så mycket frågor, men vi kom inte fram till några svar.
Vi hade det mysigt i alla fall.

...to the good ol' days.



Jag bara längtar tillbaka i tiden, då allt var bra. I spanien. På stranden, bara vi två och vår blåa luftmadrass!
På balkongen, ätandes köpt frukost från glasstället på hörnan som även serverade baguetter.
Eller när vi satt på Fusion och drack goda drinar med galna engelsmän.
Varför kan inte allt vara som då? Varför kan vi inte gå tillbaka och leva om det? Ta vara på det och bara vara där. För jag saknar det.
Mycket.
Men jag antar att man måste gå vidare med sitt förbannade liv, tillbaka till stress, press och vardagen.

Sitter bara här och har så jävla ont i magen p.g.a allting. Jag tror att jag kommer bryta ihop närsom. Så om jag plötsligt slutar skriva på både denna och den vanliga bloggen är jag på något mentalsjukhus.

Känns som att jag har så mycket stress över allt just nu, det är kunder som vill ha tider, kompisar som vill umgås och samtidigt ska jag sköta jobb, tänka på att INTE göra mig själv illa (jo det går åt en hel del tankekraft där), hålla fint hemma, tvätta kläder, diska, ta hand om mina katter som är total försummade just nu känns det som och försöka komma över det här kärleksskitet. Och just ja, tänka på att göra övningar som jag ordinerats av psykoterapeuterna, skriva ner när jag skadar mig och allt det där.
Jag orkar bara inte. Varje morgon och varje kväll har jag så himla ont i magen att jag inte vet vad jag ska göra. Vill inte jobba mer på sommarjobbet men jag har 3 hela jävla veckor kvar. 15 dagar. Uhhh. Inte ens hälften har gått och jag är redan halvt död. För att inte nämna att jag måste gömma min högra arm hela tiden som är totalplåstrad.

Imorgon ska jag i alla fall på SPA. Välbehövt.

Nej, fyfan. Jag orkar verkligen inte leva såhär.
Varenda dag med bråk och tjat - det var ju därför vi gjorde slut, så varför låter jag det fortsätta? Gjorde ju slut för just denna anledning men ändå så är det samma gamla skit. Jag känner mig helt utmattad i hela kroppen p.g.a all stress kring detta. Jag vill skada mig mer än jag velat innan.
Och så undrar du varför jag skadar mig så mkt nu helt plötsligt? Ja, för att jag mår sämre av att det fortsätter att vara skit fastän att vi är isär.
Bara låt mig vara. Låt mig läka. Låt mig må bra.

Så nu bara började gråta....fan jag orkar inte detta mer!!!

Nåja, det blev lite midsommarfirande ändå. Satt här och drack en flaska vin när C frågade om jag inte skulle med på fest. Aja, tänkte jag, vi kör på det. Så jag fixade mig lite snabbt och började fira kl 23. Bättre sent än aldrig.
Vi hamnade på en halvlame fest med människor som jag inte kände och som var trevliga men väldigt tystlåtna och lugna. L bad oss att komma till Debaser så vi gick dit, men först stannade vi på Sibylla och åt hamburgare. Väl på Debaser var det grymt tråkig musik men det var väl helt okej ändå.
Det var bara så jobbigt att se alla söta små par som stod och hånglade överallt. Allt jag tänkte på var att jag ville ha A där, hur mycket jag saknade honom och vad han gjorde. Det blev lite ångestfyllt...
Så grymt jobbigt när man försöker komma över en person men allt man kan tänka på är honom, i alla lägen, hela tiden. Var man än går förbi så tänker jag på när vi har gått där tillsammans. Såg en kille som hade likadana jeans t.ex. , bara en sån sak var grymt jobbig.
Herregud vad jag saknar honom. Jag saknar hans gröna ögon, hans långa fransar, hans 2-dagars stubb, hans kropp.......allt. Jag vill bara hålla om honom, pussa på honom, låtsas som att allt det här aldrig har existerat.
Så självklart kunde inte ett fyllesms undvikas. Telefoner borde fan inte finnas när man är full.

Jag har varit duktig. Jag har låtit bli att höra av mig till honom. Faktiskt. Det är jag stolt över.
Det här måste få ett slut.


Ja, idag harj ag haft det mysigt all by myself, drckit en flaska vin och ätit god mat, trevligt helt enkelt. Så slipper man tänka på vilken 16-åring han spänner på. Eller vem som raggar på honom.
Skönt.
Just nu raggar jag dock sällskap som kan ge mig mer vin här.
Min flaska är slut. Och det finns en morgondag som också ska utnyttjas till FULLo.

Jävla alkis.

Är det inte typiskt att det ska vara perfekt väder en sån här jävla skitdag? Uhh, jag spyr på allt.

..leave me alone.


Jag vill inte, tänker inte, vågar inte, får inte.

Vaknade i tid idag och kände mig utvilad, råkade stänga av klockan och försov mig  i två timmar!!! Fick fet panik. Skyndade mig till bussen bara för att se att den inte gick förrän om en halvtimme.
Underbart. Alldeles underbart. Kom till jobbet runt kl 9, 2 timmar försenad. Men jag jobbade på, jag stressade och jag hann bli klar tidigare idag igen. Så otroligt skönt, var otroligt nöjd med mig själv.

Men sen kom jag hem och började prata med honom och då blev allt skit igen. Jag vet inte varför jag plågar mig själv på detta sätt. Jag har faktiskt ingen som helst aning.
Ska snart iväg på ett litet möte sen ska jag nog bara lägga mig i sängen och ta en massa piller och sova bort hela dagen och hela morgondagen. Komma bort.

Plötsligt förstår jag knarkare och alkoholister på ett helt annat sätt.

Ännu en skit-midsommar. Har inte haft en riktigt trevlig midsommar på hur länge som helst. Förra var helt ok, men slutade i ett stort bråk. Denna midsommar ska jag stanna hemma, själv.
Jag ska ta mina sömntabletter och sova bort hela dagen och hela kvällen medan alla andra firar. För jag orkar inte. Jag orkar inte sitta här hemma och oroa mig för vem han träffar, om han berättar det. Jag orkar inte sitta o tänka på hur många som raggar på honom och hur mkt han låter bli att berätta för mig.
Jag vill inte veta, jag vill inte fira.

Min psykoterapeut bad mig skriva ner vad jag vill i ett förhållande. Vad jag vill ge och vad jag vill få. So here it goes.


Vill ge:
-Uppskattning varje dag
-Bekräftelse
-Kärlek
-Förståelse
-Tillit
-Trygghet


Vill få:
-Uppskattning
-Bekräftelse
-Tillit
-Romantik
-Trygghet
-Tröst
-Uppmuntran

Fan att det ska vara såhär varje onsdag efter terapin. Då påminns jag om allt jobbigt. Allt det som pågår eftersom vi pratar om det. Jag gillar att blunda och låtsas som att det inte existerar - tills jag fullständigt bryter ihop.

Jag vet inte vad jag vill. Med mitt liv. Med vårt förhållande. Jag mår bara skit.
Jag kan inte vara med och jag kan inte vara utan honom.  Vad ska jag göra? Varje dag tänker jag på honom, på oss. Jag undrar varje sekund var han är, vad han gör. Om han har träffat någon annan. Om han har ögon för någon annan. Om han ens fortfarande älskar mig. Om han är nöjd över vårt beslut, eller om han, sm jag, längtar tillbaka.
Men det verkar inte så. Och han blir arg så fort jag säger det, men det verkar bara helt enkelt inte så.
Och jag vågar inte öppna upp mig, jag vill ju få det här att fungera men jag vill mötas halvvägs, jag vill att han vill. Kanske att han vill mer än jag.
Jag kan inte ens tänka på det här för min hjärna får en blackout och jag vill bara bort från allt. Jag vill försvinna, jag vill dö.
Jag vill skada mig för att fokusera på blodet och inte på det som är inuti.

Men som sagt, jag tror inte att han riktigt vill försöka med mig igen. Och det kan jag förstå. Vi har haft det tufft och det finns en anledning till att vi har gjort slut. Men går inte det att ändra på om man VERKLIGEN älskar varandra? Om man är beredd att ge allt?
Jag vet inte, jag vet inget alls.
Allt jag vet är att jag älskar honom, men det gör ont - med eller utan honom

Gäller det.

På återseende!

Jag kommer ihåg när vi först träffades. Han skulle förbi Malmö och vi skulle bara träffas för en fika.
Jag gick till bussen men när den kom körde den bara förbi mig och jag blev riktigt arg. Löjlig som jag är tänkte jag "det kanske är meningen att jag ska missa den och inte träffa honom" men jag åkte ner ändå.
Hoppade av bussen och tittade efter honom, sen ser jag honom stå där. Så jävla fin. Och lång!!
Vi kramades, snackade och jag mobbade honom för att han hade en svensk flagga med sig (han skulle på festival i Tyskland. Vi åkte hem till mig, åt glass och satt där i soffan. Jag vågade inte göra något. Han vågade inte göra något.
Vi bara tittade på varandra i ögonvrån. Skämtade lite för att lätta upp stämningen.
Han satte sig i fönsterkarmen. Det var soligt men solen höll på att gå ner och himlen var sådär rosa.
Vi kysstes. Sen var jag fast.

I början behandlade han mig dåligt. Vi hade en del problem, men jag var fast. Jag föll för honom direkt och kunde inte bara släppa honom. Så jag skällde ut honom. Jag hämnades. Jag var elak, han var mer elak.
Till slut, på något sätt kom vi över det. När jag tittar tillbaka nu är det helt galet att jag verkligen tillät honom att behandla mig så. Hade det varit någon annan hade jag kickat ut honom ur mitt liv direkt och gjort hans liv till ett helvete.
Men jag var kär. Fan vad kär jag var.

Ett par månader senare var vi i Karlstad. Vi låg i hans säng och pratade och bestämde oss för att prova på ett förhållande. Sen dess flöt det på. Han halvflyttade ner till mig innan vi flyttade utomlands i ett par månader.
Väl där nere kom vi varandra närmare än någonsin. Vi hade bara varandra. Vi delade allt, vi var med om allt tillsammans.
Vi bråkade, som fan. Vi har alltid bråkat som fan. Men ändå någonstans var jag så jävla kär att jag inte ville att det skulle ta slut.
När vi återvände till Sverige bodde vi isär innan vi skaffade en lägenhet ihop och flyttade in. Sen började problemen så som jag ser det.
Kanske berodde det på att vi var tillsammans 24/7. Kanske berodde det på något annat. Men vi älskade varandra.
I samband med allt detta har min psykiska hälsa bara gått ner och ner och det har varit svårt för honom att handskas med det. Åter igen bara bråkade vi och till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag mådde så dåligt av hans ord.

När han sen flyttade ut började ett helvete. Självskadande, ständigt ringande till honom, bråkande.
Jag hoppades hela tiden på att vi skulle hitta tillbaka till varandra, men det verkar som att jag var den enda med de tankarna. Så jag släpper det. Jag går vidare. Även om jag fortfarande älskar  honom till döds. Även om jag aldrig varit så kär. Trots att han fått mig att må dåligt.
Vi har haft våra bra stunder, vi har haft våra dåliga. Men nu när man måste säga adjö kommer allt det bra fram, alla sidor som man älskar kommer fram och innerst inne vill man inget hellre än att vakna ur denna mardröm som är mitt liv.
Men det är ingen dröm. Det är min verklighet.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom vid min sida, det finns inte. Jag är halv. Jag kan inte förstå att jag ska till Milano alldeles själv, så länge som han har velat åka dit, så mycket som vi pratat om att åka dit ihop.
Jag kan inte förstå att han aldrig kommer att få åka ner till mitt hemland och se var jag föddes, var jag gick på dagis, var jag bodde, såna saker som jag har fått se om honom.

Det känns tomt. Jag vill lägga mig ner och bara dö.
Och jag fortsätter att älska honom, det kommer jag alltid göra.

Det som nog stör mig mest av allt är hur lätt det verkar vara för dig att glömma att jag finns och att gå vidare. Inte för att du försöker gå vidare, men för att jag inte kan det.

Igår kväll försökte jag verkligen hålla mig borta från allt självskadande. Men det gick inte. Dock gjorde jag inget direkt fysiskt men det blev ett par tabletter och uppemot en halvliter rom.
Och herregud vad borta jag var. Det var ganska skönt på sitt eget skruvade sätt. Jag glömde allt, det kändes inte lika svårt. Det funkade med andra ord precis så som jag ville, även om det inte på något sätt är en bra grej jag gjorde.
Men jag kom bort, och just då är det allt som räknas.

Samtidigt vet jag att det också är ett självskadebeteende. Jag vet att jag ersätter mitt ena självskadebeteende med ett annat, men .....ja. Jag kan inte försvara mig, jag vet inte varför jag gör som jag gör. Jag bara gör det.

Idag var ingen bra dag. Bestämde mig för att försova mig lite, men jag hann det mesta i tid ändå.
Och alla fortsätter klaga. Känns som att de inte har något att prata om på sina raster så det enda de pratar om är mig. Allt jag gör verkar vara totalt fel "men ta det inte personligt". Nejdå.

Är bara arg på allt, på mig själv för att jag tillåtit mig att bli denna satans jävla människa. En som är beroende av andra människor, aldrig kan vara ensam, har dåligt självförtroende, förlåter och glömmer andra personers misstag för lätt etc etc. Jag hade kunnat snacka hela dagen om alla fel på mig.
Samtidigt vet jag att det jag håller på med bara är korkat och idiotiskt. Men jag kan inte sluta.

Vill bara ha någon här som jag kan krama och gråta hos.......men ingen av katterna är särskilt sugna på att tröstna mig så det får bli jag och en flaska rom eller något.

Jag är så trött mest hela tiden. Förmodligen för att jag sover för lite. Men också för att det inom mig pågår en ständig kamp.
Jag måste hela tiden hålla mig sysselsatt, göra något, slåss med mina tankar för att inte skada mig själv.
För jag vill ju inte skada mig, jag vill inte komma till terapin och förklara varför, hur, när, var. Jag vill inte ha fula ärr på armarna. Jag vill inte se blodet. Jag vill inte att andra ska se.
För jag orkar inte få den där blicken. Som att det är synd om mig. Eller att jag är löjlig.
Så jag måste verkligen kämpa för att få bort alla de här tankarna. Och det tar så mycket kraft av mig.
90% av all tid går åt till att slå bort dessa dumma tankar. Just nu har jag bara tryckt på paus / stopp inne i huvudet för att jag ska orka med. Men ibland känner man att man inte kan pausa det hur länge som helst...vad händer sen?
Hade jag inte tryckt på stopp hade jag nog inte orkar dock.
Men jag kämpar mig igenom det här. Det slutar aldrig. Och jag kommer aldrig få sluta kämpa.

Nätterna är värst. När man ska lägga sig och det inte är någon bredvid en i sängen. Ingen att krama, ingen som kramar mig. Hans varma kropp är bara inte där för mig att hålla om. För även om det varit tufft har jag alltid haft honom där när han legat och sovit som en stock. Visst, snarkningarna klarar jag ju mig utan, men annars så ;)

Det känns så overkligt. Det känns som att han kommer tillbaka. Att han bara är ute på stan, eller är och tränar och kommer strax. Eller att han bara är på besök i Karlstad. Men jag vill inte komma till den dagen då jag inser att han är borta ur mitt liv. Att han faktiskt är det. För jag vet hur jag har reagerat nu, men när jag väl inser sanningen är jag rädd för hur jag kommer att reagera.

Och det är jobbigt att ligga där sömnlös, gråtandes och försöka kämpa emot ens instinkter som vill att man ska göra det ena och det andra dumma. Och som jag får kämpa, det är en evig fight där jag ändå lyckats vinna den senaste månaden minst.
Nåväl, imorgon är en ny dag men först väntar en fight såhär på natten. Me Vs Evil!

Senaste dagarna har varit ett rent helvete. Värsta födelsedagen någonsin tror jag, trots att den blev bättre på kvällen när jag var med L och såg på film.
A kom förbi en sväng och skulle hämta resterande grejer men fyfan vad jobbigt det var. Jobbigare än jag någonsin kunnat ana. Han kom, jag fick present och han åkte. Bara sådär.
Så det blev till att storböla sig till sömns igår natt igen.

Flytten av A sköts upp en dag så han åkte idag. Vi låg och grät oss till sömns. Allt var som bortblåst, alla bråk. Det var som om vi aldrig hade bråkat. Har legat och gråtit mig till sömns hela veckan. Det känns så overkligt.
Jag vill inte det här. Han vill inte det här. Men det funkar bara inte. vi har verkligen försökt allt!

Igår skulle vi gå ut och äta och hamnade på samma restaurang som vi hade vår första dejt på. Och vi fick t.o.m samma bord!!! Fatta hur ironiskt det kändes. Where it began, it ends. Allt bara visades igår, alla sidor som jag älskar hos honom. När vi säger samma saker samtidigt, när han avslutar min mening, när vi tittar på varandra o vet vad den andra menar, när vi skrattar åt samma saker........
Sånt är jobbigt.

Nu ska man sitta här alldeles själv och då inser man hur mycket man tagit honom för givet. Man förväntar sig att han sitter här till vänster om mig och tjuvkikar på vad jag skriver i bloggen eftersom han är nyfiken som en strut.
Man förväntar sig att ha någon här som säger "Vad ska vi äta ikväll?" och tvinga ut mig tillsammans med honom för att äta.

Ja, det är tufft. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta eller ens om jag kommer göra det.
Jag hoppas bara på att vi en dag hittar tillbaka till varandra för han är verkligen en underbar människa, men som ibland beter sig konstigt och får mig att må dåligt. Det är mitt enda hopp.