Sometimes I love ya
Sometimes you make me blue
Sometimes I feel good
At times I feel used
Lovin you darlin'
Makes me so confused

I never felt this way
How do you give me so much pleasure
And cause me so much pain
Just when I think
Ive taken more than would a fool
I start fallin' back in love with you

Jag vet ingenting längre. Jag har tappat bort mig själv.
Jag ska sluta tänka så mycket för jag komplicerar allt i mitt lilla huvud ändå.


Jag vill bara hålla om dig. Krama dig. Pussa dig. Och känna ditt jobbiga stubb mot min kind.

Just miss you, that's all.

Har inte ätit något på hela dagen. Ingen aptit. Vill bara spy. Men det märks på kroppen också. Orkar knappt sitta upp. Är trött, dåsig. Vill inte äta något. Orkar inte göra allt som jag måste göra. Det är för mkt. Och så märker jag att jag är i den där onda cirkeln igen. Igen och igen och IGEN.
Vill lägga mig ner och bara dö.
Kommer inte sätta igång med skolgrejerna idag heller. Kommer inte gå upp ur soffan. Kommer inte klä på mig. Och när jag inte äter blir jag ännu mer deprimerad men det går bara inte. Äcklas av tanken på mat.
Tänk att en persons handlingar kan få en att må såhär dåligt. Att det kan få en att gå under.
Svagt.

Jag kan inte med ord beskriva den skam jag kände igår, som jag fortfarande känner. Det är så pinsamt. Jag skäms så hårt.
Pappa ringer och ringer men jag tänker inte svara. Vad ska jag säga honom?
"Nej pappa förstår du, jag satte människor som inte bryr sig ett skit om mig framför dig. Framför min egen pappa som är mitt kött och blod. Som jag inte träffat på snart 3 månader. Jag gjorde det pappa.. Och nu står jag här med svansen mellan benen för det visade sig att den personen satte allt annat långt före mig."

Nej. Jag avstår. Får komma på någon lögn. Igen. För jag vågar knappt erkänna det för mig själv, så pinsamt är det. Som att folk redan inte skrattar bakom ryggen på en och tycker att man är en naiv, dum och blåst brudjävel.
Men nu är det slut med det. Aldrig, aldrig, aldrig mer!!

Det känns inte ens som att jag blivit sviken tre dagar i rad. Inget känns. Jag orkar inte gråta mer. Någonstans får man säga stopp och ja även om jag inuti bara blir mindre och mindre och knappt existerar så...orkar jag inte bry mig.
Det är i och för sig kanske just därför jag inte bryr mig?

I grund och botten handlar allt om vilja och styrka. Jag kan inte tvinga någon att vilja träffa mig. Jag kan inte tvinga någon till något de inte vill. Men jag vet, trots det som sägs, att det handlar om vilja och inget annat. Jag behöver inte någon som försöker bevisa någon sorts motsats för mig för jag vet det redan. Det är en grund inom mig. Vill man något tillräckligt mycket  - då gör man det och problem som kan komma att uppstå löser man efterhand. Men det är ju viljan som får oss att göra saker...och att inte göra saker. Inget annat. Någonstans får man bestämma sig för vad man verkligen vill. Men när man bestämt sig då gör man det. Man tvekar inte. Man kommer inte med lama ursäkter. Man bara gör det, utan att blinka.

Här har ni i alla fall en som fått nog. Jag ger upp. Jag har viljan men jag har inte styrkan till att vilja det tillräckligt hårt. Den har jag blivit berövad på. Så jag kastar in en handduk, sätter upp den vita flaggan - osv. För nu är det bara överlevnad som gäller. Allt detta som jag jobbat hela mitt jävla liv med är borta. Som att det bara sugits upp i något stort hål. Som att det inte ens existerat.
Och jag kan inte låta någon ha den makten över mig. Jag har varit där förr. Så nu är jag här utan skal och utan murar och väggar som skyddar mig. Bara jag. Och det är bara att börja bygga upp ett någorlunda starkt skal (som ändå kommer vara svagt) för annars vet jag att detta är början på slutet för mig.

Bakis för tredje gången i mitt liv.
Sårad. Besviken. Ledsen. Arg.
Kan inte ens beskrivas med ord hur dåligt jag mår just nu...mest psykiskt men det är heller inte underbart att aktivt behöva hålla maginnehållet i magen.
Vilken underbar dag. Allt gick åt helvete när klockan bara var 11.

Min telefon har gått sönder. Inte konstigt med tanke på alla tårar som ligger inne i den och alla gånger jag slängt den i väggen/golvet p.g.a A.
Frågan är vad man ska göra. SKa jag gå in på Elgiganten och hävda att jag tappade den en gång och sen började den klabba? Ska jag vara ärlig? Ska jag låtsas som att den bara blivit knäpp av sig själv? Jag har för guds skull inte ens en hemförsäkring men garantin har inte gått ut.
Aja, får se vad jag gör av den. Känns inte så lönt o betala stora pengar för den när jag förmodligen kommer köpa en ny i februari/mars när denna är avbetald. Men känns sådär att gå runt med en telefon som börjar flimra lite då och då så att man måste starta om den ett par gånger.

Förutom min telefon är hela jag sönder. Det gör bara ont inuti, konstant.
Och A verkar gilla att sparka på mig när jag ligger ner,  att strö salt i mina sår, att förstöra mig.
Att säga ett förlåt dagen efter hjälper tyvärr inte. Speciellt inte när han gör om exakt samma sak nästa dag.

Jag ville fixa detta, han också. Men så gör han allt som står i hans makt för att såra mig, göra mig ledsen och arg så att jag ska börja gråta, skrika och bråka. Så att han uppgivet och med ett leende inuti kan säga "Vad var det jag sa?".
Det är svårt att göra saker rätt när man hela tiden blir provocerad och testad.

Just nu står mitt liv bara stilla samtidigt som det är något inuti mig som ...jag vet inte. Blir värre och värre. Det är som ett svart hål där hela jag sugs in, sakta men säkert, samtidigt som hålet blir större och större. Och sen då?
Kanske blir det ännu en period när jag blir sådär kall som sten som när man tar för hög dos medicin. Så som jag var för något år sedan innan jag till slut bröt ihop. När jag sket i alla andra. När jag bara tänkte på mig själv och inte brydde mig om någon annan blev sårad eller vem jag påverkade med mitt beteende.
Men det kanske är så man ska leva? Då blev jag nästan aldrig sårad, för ingen kunde komma åt mig på det planet.
Jag tog för mig av det jag ville ha och slängde bort resten. Det var skönt att vara känslokall just då även om det till slut blev jobbigt.
Jag vet inte, kanske ska börja ta höga doser medicin igen så jag blir sådär igen. Det känns som att det är det enda som kan rädda mig just nu. Att bli kall och inte bry mig.
Å andra sidan vet jag att jag också kommer att skita i skola, jobb och vänner samtidigt.
Nej, jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vill bara inte vara under hans jävla kontroll.
Han är som ett monster.
Som en som låtsas bry sig ibland men egentligen skiter i vare sig jag lever eller dör. Gråter eller skrattar.
Fast helst vill han nog att jag ska gråta mest hela jävla tiden och ja , A, det har du iaf lyckats med.

Precis när jag känner mig så jävla bra så ska det förstöras. När jag känner mig nöjd att jag inte gjort det på några veckor så ska du se till att det händer. Du bara måste.
Så nu är det bara på med långärmat igen !

Och ännu en jävla natt utan sömn.

TACK A! Du är alldeles underbar och driver mig inte alls till vansinne.

Fyfan vad trött jag är på allt.
Jag undrar hur jag ens kan älska en människa som beter sig såhär dag efter dag. Som mår bra av att trycka ner mig. Som skyller allt på mig. Som sätter sig själv på någon piedestal.
Jag önskar verkligen att jag kunde sluta älska honom för just nu är jag en fet idiot som ens pratar med honom.

Det bara tog stopp mitt i allt pluggande. Dina ord, din röst blir för mycket.
Jag orkar inte fortsätta med det jag håller på med. Hela jag bara bryter ihop. Kryper ihop till en boll. Gråter. Kämpar, kämpar, kämpar för att inte ta fram de jävla rakbladen. Försöker att inte titta på dem, att inte titta åt det hållet.
Allt är bara så frustrerande. Du tar sönder mig inifrån. Och du bryr dig inte.
Sen stoppar jag in allt inom mig, trycker ner det långt ner med alla andra problem som finns där under ytan och hoppas att de aldrig dyker upp.
Och så ligger jag vaken, natt ut och natt in fastän att jag är trött. Jag är trött men något inom mig skriker och stampar och säger åt mig att inte somna. Så jag ligger där vaken hela jävla nätterna tills min kropp börjar skaka och jag inte orkar kämpa.

Ingen annan kan få mig att gå från att vara så glad till att bli så ledsen.
Ingen annan kan bryta ner mig på 1 sekund.
Ingen annan kan få mig att gråta så mycket.
Ingen annan kan såra mig så.
Ingen annan kan få mig att bli så nere.
Ingen annan kan stoppa allt som pågår omkring mig bara genom att säga några onda ord.
Ingen annan kan få mig att känna mig så värdelös.
Ingen annan kan få mig att känna mig så oälskad.
Ingen annan kan få mig att hata mig själv så mycket.
Ingen annan kan göra så att jag skadar mig p.g.a ord de säger.

Och du är medveten om din makt.
Och du verkar njuta av din makt.
Och du verkar älska att använda din makt.

Jag vet inte varför jag gör detta. Varför jag vill det. Varför jag kämpar. Vad driver mig?
Är jag knäpp....? Vansinnig? Naiv?
Gör jag ens rätt?

Ibland (just nu) känner jag bara att jag ska skita i allt. Vad tjänar det till?
Ett one-way förhållande är inget jag har nytta av.

Det är bara så oroväckande att se en människa förvandlas till något som mest kan liknas vid en sociopat rent känslomässigt.
Jag önskar att jag förstod människor bättre. Hur de bara kan skita i om de sårar någon. Hur de kan låta bli att visa några känslor. Hur de kan förvandlas till det sämre på bara några månader.
Det är skrämmande.

Ibland blir det för jobbigt. Det är så mkt att handskas med just nu. Hela världen är bara vänd upp och ner och jag försöker göra allt rätt, men allt blir bara fel.
Varför ska DU då komma och göra saker ännu jobbigare för mig? Vet du inte hur dåligt jag redan mår? Har jag inte gjort det tillräckligt klart för dig? Varför provocera mig med flit och VILJA göra mig ledsen och arg när jag är på botten?
Jag kan förstå att man gör det av misstag men att göra det med flit känns inte ok. Inte när jag kämpar så jävla hårt bara för att komma förbi dagen..... Bara för att orka stiga upp på morgonen, för att orka klä på mig, för att orka kämpa för oss.
Och det är tacket jag får? En j-a provokation för att göra mig ännu mer ledsen och arg...
Ett stort tack!

Mådde så dåligt igår. Det känns som att livet bara är så jävla orättvist för vissa människor.
Vissa dåliga saker som händer ser man en mening med men detta...nej. Jag kan inte se vad för någonting som skulle kunna bli bättre av så mycket lidande, så stor orättvisa....
Jag blir rädd.
Igår orkade jag inte, jag visste verkligen inte var jag skulle söka tröst eftersom det egentligen inte är jag som behöver trösten. Jag förlorade allt hopp.
Så jag tog 2 sömnpiller 4 timmar efter att jag vaknat.
Somnade inom 20 minuter och sen var jag borta i 20 timmar. Det var skönt, det är skönt att sova, drömma sig bort och låtsas att det finns någon rättvisa, låtsas att allt faktiskt är bra.
Sen vaknar man till verkligheten.

Det sägs att man får reda på vem ens riktiga vänner är när man är i kris.
Men det känns också som att man får bevis för vad man betyder när någon nära en är i en kris också. Eller snarare vad man inte betyder.
Ska gå och överdosera på sömnpiller o hoppas att jag sover bort denna helg istället så slipper man sitta 60 mil bort och ha ont i magen och känna ständig oro samtidigt som man blir avskärmad från allt.
Godnatt

Man känner sig verkligen viktig och betydelsefull när en person inte ens vill ha en nära under sådana här omständigheter.

Såg bilder idag från när mamma var i Bosnien. Hon var vid mormors grav. Det var jobbigt att se. Gravstenen är i svart marmor med mormors namn och födelse- samt dödsdatum inristad och även en bild på henne inristad i stenen. Väldigt vackert. Det är så absurt för min morfars bild och födelsedatum är på samma sten, hans grav står där och väntar på honom. Och det känns så jävla sjukt. På en bild står han t.o.m bredvid graven.
Saknar mormor så himla mycket :(
Hon var mitt allt, jag beundrar henne så mycket och jag är så ledsen att jag aldrig sa det till henne, att hon aldrig fick veta exakt hur mycket hon har betytt för mig...och nu är hon borta för alltid.

Jag har tänkt mycket på henne på sistonde, tänkt att vi snart ses igen, i himlen. Ibland undrar jag om hon är stolt över mig, vad hon tycker om den människa jag har blivit....vi stod så nära en gång i tiden.
När jag såg bilderna från morfars hus tänkte jag genast på alla minnen som kom med det. På platsen där vi satt, i skuggan under det stora trädet och drack saft med mormor. Eller när jag följde med henne när hon skulle mata djuren.
Snart kommer väl gården säljas och då kommer jag aldrig mer kunna återvända dit, sätta mig i skuggan under trädet och tänka på mormor och titta tillbaka på året jag bodde där innan vi flydde till Sverige.

Kommer fortfarande ihåg när jag fick reda på att hela släkten tvingats fly p.g.a kriget. Jag var så ledsen. Och den jag tänkte mest på var mormor, jag bad varje kväll att hon skulle klara sig. Och det gjorde hon. Men ändå togs hon ifrån oss så ung.; 75 år.

Jag vet bara inte hur jag ska tolka vissa saker....om jag ska tolka dem överhuvudtaget?
Allt jag vet är att jag saknar honom och att jag aldrig har älskat såhär.

Har ni någonsin velat något så gärna att ni inte vet vad ni ska ta er till ?
Så känner jag. Jag vill visa det, övertala ...BEvisa...att det går, att vi klarar det. Men jag vet inte om jag orkar mycket mer.
Jag kämpar och jag kämpar och jag vill inte ge upp men jag har inte kommit någonstans, inte ens en bit på vägen till honom.  Det är så jävla surt när ens livslust till största beror på en annan människa. Och man försöker och försöker att få den här människan att inte såra en, inte lämna en..förstå en. Men det är alltid upp till honom att fatta ett beslut.
Ångest.

Jag tänker ofta på döden. Mest hela tiden faktiskt.
Jag känner mig ensam, lämnad, övergiven. Jag vill inte träffa folk. Jag vill gå under jorden.
Det hade varit så skönt  att slippa allt detta. Detta förbannad jordliv är jag inte gjord för.
Jag är för svag, för känslig för detta.
Alla har sitt liv och alla har rätten att bestämma över det.

Vaknade. Lycklig. Glad. Leende.
Sen tittade jag mig om där jag låg i soffan med Bob Dylans tröstande stämma.
Allt hade bara varit en dröm.
Lyckan blev till sorg. Jag blev mig själv igen.

Det är så frustrerande, jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag vet inte hur jag ska få honom att bli sig själv, att älska mig, att allt blir som förr.
Ju mer jag skriver desto mer patetisk låter jag i mitt eget huvud, men den som aldrig har förlorat sitt livs kärlek kan omöjligen veta hur det känns.

Det som gör ännu mer ont är att det känns som att han inte bryr sig om mig längre. Han har alltid påstått sig vara min vän men ändå kan jag inte prata med honom när jag mår dåligt...

Klarar inte det här.

Ångest.
Sitter hemma och bara tänker. Vill inte lägga mig...vet inte varför, men är väl bara rädd. Vill inte ligga där och önska att hans varma kropp låg där intill och att jag kunde vända mig om och ta tag i hans hand när jag vaknar till kl 3 på natten.....
Där finns aldrig någon. Bara en extra kudde, ett extra täcke...och ibland en katt som gladeligen tar emot lite gos.
Det är jobbigt att vara ensam. Men jag har väl vant mig nu, det känns bara skumt.Det här är det längsta jag bott ensam trots att jag flyttade hemifrån när jag var 16. ...känns skumt att man är ens enda sällskap. I början speciellt när man började skratta åt något och inte hade någon att dela det med.

Jag saknar mitt gamla liv.

orka mer alltså.
att jag inte vet när man ska ge upp....fuck it. nu orkar jag inte mer. har alltid sagt att jag gör mitt yttersta för att vara med den jag älskar men ...skitsamma nu ger jag upp. inte lönt att jaga efter någon som avfärdar en hela jävla tiden.
är så trött på allt. på hela situationen. på mig själv. mest på mig själv.
tycker jag är så dum...att jag ens tror vissa saker om människor som visar motsatsen..ja.nej jag ger upp nu känns det som.fuck it.
jävla idiot som jag är tror jag på när han säger att han vill vara min vän. men när jag behöver en vän som mest så finns ingen där.

Ensam. Ont. Ledsen. Nere. Frustrerad......................

Jag önskar jag kunde trösta honom, som han har tröstat mig. Jag vill känna att jag får den tilliten, att jag fortfarande betyder något och är en del av honom - i alla fall så pass att han kan öppna upp sig för mig och berätta om sina tankar, problem osv. Jag kan inte med när någon mår dåligt i min närhet. Jag kommer ihåg när jag började bli deprimerad att man gömde det för allt och alla och låtsades vara glad. Och sen plötsligt en dag så sprack allt och allt kom ut, på en och samma gång. All ilska, allt hat allt som låg så väl gömt där under den glada ytan.
Jag hade depressioner till och från i högstadiet. En endaste gång märkte en kompis att allt inte stod rätt till. Hon kom fram till mig o sa "Hur mår du egentligen" och jag försökte le bort det och säga att jag bara var trött men hon var envis: "jag ser på dig att du är ledsen, kan jag göra något".
Och även om jag sa nej det kan du inte så betydde det så mycket att någon inte lurades av ens skådespel. Att någon visste att jag kanske inte var så glad som jag alltid låtsades vara.
Nåja...
Är så nervös, så ......vet vad som kommer. Ugh.

Har inte somnat. Mitt huvud är jättetrött men min kropp kan inte rktigt slappna av och kroppen orkar. Men inte jag. Lite svårt att andas...är så jäkla uttråkad också har verkligen inget att göra......hmm.

Mår fortfarande ren SKIT. Är varm..mitt hjärta slog så jäkla fort att jag kände det i halsgropen, jag är yr, jag mår illa, jag darrar...det här var inte bra.
Har inte ätit sen imorse och mår dåligt av det men jag kan inte få i mig något utan att kräkreflexerna sätts igång. Inte ens vatten. Det är bara en ond spiral. Men har lyckats få i mig ett äpple, tog väl 15 min eftersom jag måste äta pyttelite åt gången......åh vad jag mår illa alltså....aldrig mer, aldrig mer.

Igår var jag så arg, så ledsen. Det var fan så jävla jobbigt i skolan.
Kom gåendes och såg domkyrkan, dit brukade vi gå efter tentorna, tända ett ljus och gråta tillsammans. Det var så skönt och lugnt på något sätt.
Men när jag såg den jävla Domkyrkan så brast allting och jag stod där som en galning och grät och grät och grät..
Väl i skolan var det samma sak, alla platser påminde om oss, dörren vi brukade gå igenom när vi kom sent (alltid), hörsalen där Alex satt o var sur på mig för att jag höll på att somna och han var tvungen att skriva ner anteckningarna haha...cafeterian där vi alltid åt på rasterna....Kändes så tomt på lektionen också, som att jag bara väntade på att han skulle komma in genom dörren liksom.

Idag gjorde jag något riktigt dumt, som jag inte tänker skriva här men jag kan säga som så att jag inte har mått sämre på ett braaaaaaa tag. Det gick väl inte riktigt som väntat helt enkelt, mår fortfarande riktigt riktigt dåligt trots att det var 8-9 timmar sen det hände.....usch, jag är så dum, vad håller jag på med?

Saknar honom så mycket, saknar oss.