Jag förstår inte ens varför. Jag har inget att säga, jag kan inte säga nåt som gör det annorlunda, jag kan inte göra något.
Och det kan inte du heller. Det är försent. Det är bara att acceptera....Jag provade allt, jag gav mitt allt och ingen kan säga att jag inte gjorde vad jag kunde.
Men nu är det som det är.

ÅH! Måste skriva av mig någonstans. Hade precis en kvinna här som ska gifta sig och jag ska fixa till henne. Hon kom på provsminkning men det hon inte berättade var att hennes mamma skulle med.
'Och hon var mer bridezilla än bruden. Heeelt..UH!
Man blir så jävla trött. Hon satt o frågade ut mig om vilka märken jag använder, när hon såg vilket märke jag jobbade med började hon fråga varför och hon hade då minsann aaaaaldrig hört talas om det märket och blablabla. Makeupartist jobbar oftast inte med kända märken, många kör med teatersmink all the way men försök förklara det för någon som inte lyssnar.
Sen skulle hon bestämma hur sminket skulle se ut, inte hennes dotter, som ju är bruden. Hon sa helal tiden att det faktiskt ska synas jättemkt varpå jag försökte säga att det inte får se för spacklat ut men till slut sa dottern att hon tyckte det var fint precis som det var. Stoppade dock inte mamman ifrån att tjata om att läppstiftet skulle vara mörkare ...oh my  goooood vilken jobbig människa. Sen försökte hon pruta också! Som om jag inte redan har humana priser liksom, försök hitta någon utbildad som kommer hem till dig o sminkar dig för mindre än vad jag gör. Jisses! Blir ju alldeles galen!!
Så fort jag nämnde mina priser så blev hon helt..sur typ. Men om hon nu tycker det är för dyrt med 300:- för att bli sminkad - gå och bli sminkad av någon annan. Jag betalar skatt, moms, min tid går åt och smink går åt. Men folk tror väl att alla jobbar svart, vad vet jag.
Var bara tvungen att skriva av mig.

Idag hände det.
Det tog stopp. Jag kände att....jag orkar inte längre och jag bryr mig inte ens längre.
Bägaren rann helt enkelt över.

Satt och läste någon korkad skvallersida och kom över en artikel om modellen Mia Tyler, Steven Tylers dotter där hon pratar om sin depression och självmordsförsök.


Mia also talks openly about her struggles with depression and how she sat on the edge of a balcony in Hollywood Hills, ready to take her own life.
“I remember sitting on that balcony and, for the first time, I just didn’t care and that’s when I really knew I was in trouble, because I didn’t care about other people,” she admits.

Mia Tyler also admits in her book about her addiction to cutting, in which you cut yourself and feel a relief.
“Cutting is like doing a drug,” Mia says. “You cut yourself and there’s a moment where you don’t feel anything, then the blood rushes and you feel alive … I was a secret cutter. I knew it was wrong, but it felt so good, so I didn’t want people to see, so I started getting tattoos to cover my scars.”

Mia, who is very successful at being a plus-sized model, making between $20,000-$30,000 per photo shoot, says she still battles the “want” to cut herself even now.


Ibland uttrycker andra människor saker man känner bättre än man själv någonsin hade kunnat.

Jag har fan fått nog. Av allt. Jag orkar inte mer, jag orkar inte med folk som ska lägga sig i mitt liv just nu.
Jag vill vara i fred men varenda dag så ringer mamma, maja eller någon och ska se hur jag mår och hit och dit. Nej, jag orkar inte. Jag vill inte vara med folk. Jag har L&M och det räcker. Jag pallar inte med någon annan.
Någon som ska titta på mina armar och känna sig illa till mods, någon som ska titta snett på mig.....jag pallar bara inte. Jag orkar inte vara med folk som bara ska döma mig.

Och varje dag "Är det bättre?" blabla, jag vet att de inte menar något illa men uhh, jag vill verkligen bara bli lämnad IFRED.

....nej, jag orkar inte med något alls mer. Tänker inte leva såhär.

Tänkte äta frukost för förtänkte jag. Havregrynsgröt med hallon russin. Bara det att jag låtit hallonen stå framme sen i lördags också så en svärm av bananflugor kom emot mista gången sen i lördags.
Mysigt. Hackade ner lite mango och russin. Smakar skit. Papper typ.
Så där gick mitt lame ass försök till frukost. Nu får det stå där o ruttna tills jag orkar ta bort det.
Är så hungrig men ...orka.

 Jag orkar inget mer.....

Har så jäkla svårt att andas. Hela tiden. Vet inte om det är för att jag håller inne alla tårar eller vad. Men det känns som att jag andas genom ett sugrör.
Kan fortfarande inte äta. Är så hungrig men spyr om jag tänker på mat...
Mamma ringer och ringer. Hon fattar att något är fel och hon sa att hon känner sig så hjälplös när hon inte kan göra något. Ja, det gör jag också. Jag känner mig så jävla hjälplös och vad ska jag göra åt saken?
Hon sa att hon gör vad som helst? Ska jag skicka henne att göra en fullkastrering på mr Ego?
Nej, ärligt jag vet inte längre. Jag försöker så jävla hårt men det här går ju inte.

Läste som sagt min gamla Personligt-blogg. Där hittade jag denna text:

Jag har tänkt på det ett bra tag. Tänk om det egentligen är så att jag faktiskt borde vara stolt över mig själv trots allt?
Fick ett väldigt uppmuntrande mail av en läsare och har tänkt på det sen dess.
Jag har ju varit med om rätt mycket skit. Fysiskt våld, psykiskt våld, krig, nytt land, mobbing, depression, självmordsförsök..och jag står här idag. Levande.
Jag lever. Jag är. Jag finns faktiskt. Trots allt detta. Och jag har inte blivit helt störd i huvudet.
Jag vet hur ovanstående saker kan göra en människa.
Jag har sett mina föräldrar, i synnerhet min pappa bli förstörd av kriget.
Visst har jag gjort en hel del idiotiska jävla saker i mitt liv. Korkade, omogna och meningslösa.
Men man har blivit den man är. För om man inte gör egna misstag , hur kan man då förlåta någon annans? Hur kan man lära sig om inte av sina misstag?

Jag känner att det är dags att sluta älta det förgångna, men det går inte på något sätt. För när jag väl mår dåligt så kommer de där negativa sakerna fram. Jag brukade vara en idiot. För snäll. Folk kunde köra över mig hur mycket de själva ville. Sen slog jag istället om till taggarna utåt. Och nu har jag hittat någon sorts balans.
Jag har fått bra mycket skinn på näsan, jag säger ifrån om något inte passar, jag är ärlig och inte rädd för att få ovänner. Och för 5-6 år senn var det precis tvärtom.
Jag har vuxit som människa, så himla mycket. bara på de senaste åren liksom. Jag känner av utvecklingen. Och jag har lyckats förlåta.
Jag har lyckats acceptera saker som mina föräldrar gjort mig. Men jag klandrar dom inte.
De har heller inte haft det lätt.

Min pappa växte upp i en väldigt fattig familj. Hans pappa misshandlade hans mamma och hon var praktiskt taget hans slav. De hade aldrig någon mat och han brukade svimma i skolan för att han inte ätit.
Hans pappa lät honom inte göra något av sitt liv, han fick aldrig något, gick runt med vinterkläder året om o.s.v.
Han tvingades växa upp rätt fort, äldst av tre syskon.
Sen kom kriget. Eftersom han hade två barn ville han inte ut och kriga. Dessutom var han gift med en serbisk kvinna (han är kroat) och vi var på toppen av dödslistan då.
Vi flyttade runt överallt. Han började bli agressiv. När han skulle till Sverige blev han nästan avrättad av serberna.
De stoppade dom på gränsen och radade upp dom för att avrätta. Men på något sätt klarade han sig iaf undan.
Sen åkte han helt ensam till ett land där han inte kände någon, inte kunde språket ,inte kunde kulturen och var dessutom borta från sin familj i 1 år.
Hans föräldrar har alltid utnyttjat honom eftersom han är den rikaste av deras barn (trots att min faster och farbror kör nyare bilar och har nybyggda hus).
Han är äldst och därmed skyldig att försörja dom. Han fick ta tabletter eftersom han var psykiskt sjuk..han har varit med om mycket. Och han har gjort mig mycket ont.
Han har slagit mig, han har önskat livet ur mig, bara för att nämna två saker. Han har skrämt mig från män, skrämt mig för att binda mig, för äktenskap. Men ändå är jag och han på god fot.
Vi umgås, vi pratar, vi skrattar och skämtar. Och många förstår inte det. Inte ens min psykoterapeut.
Han undrade varför jag ö.h.t. hade kontakt med honom efter allt han gjort.
Men det går inte att förklara. Han är min pappa. Och han kommer vara min pappa vare sig han slår mig eller dör.

Och genom all den här ständiga fysiska misshandeln slog jag emot. Jag kämpade.
Blev jag slagen slog jag tillbaka. Jag visade att det inte var ok. Sist vi slogs vet jag inte vad som hände.
Adrenalinet pumpade och jag slängde in honom i en fåtölj så att den gick sönder. Han har inte rört mig sen dess.

Men jag har accepterat allt detta, trots att det har tagit lång tid. Jag har accepterat, förlåtit och gått vidare och jag måste säga att det är starkt av mig att ö.h.t vilja ha något med honom att göra.
Trots all misshandel och depression har jag klarat skolan. Jag gick ut med grymma betyg, jag var aldrig något problem, kom aldrig hem med polisen, söp mig aldrig full, rökte aldrig.
Det är jag stolt över. Jag är stolt över att jag har kommit så långt i mitt liv, men jag är fortfarande inte nöjd. Jag vill bara bli fri från min sjukdom och stadga mig i mitt liv; skaffa lägenhet, skaffa jobb och en hobby. Jag behöver trygghet.
Men må gud veta att jag är stolt.

Makes you wonder.

Sitter och läser min förra personliga blogg. Herregud. Där står allt, varje bråk...men även bra saker. Mycket bra saker och han påstår att vi bara bråkade hela tiden.
Kolla det här meddelandet jag fick av honom då:

Postat av: A***
Försökte kommentera här när jag kom hem men det var nåt fel på webblogg, inget hände... Kunde inte sova inatt typ.. kolla, är uppe vid 8 nu liksom. Vafan.. Saknar dig med.. så otroligt mycket.. Gör så ont att läsa det du skriver för, ja, jag känner likadant. Älskar dig så mycket.. Du är min andra hälft :/
2007-07-20 @ 08:21:51

Vad hände med att jag var hans andra hälft? Växte hans ego så mycket att han fick en ny?

Och jag läste igenom mina gamla depressionsgrejer. Fyfan vad skönt det är, nu vet jag - jag är inte deprimerad längre. Trots att jag slutat ta mina tabletter.
Jag känner aldrig/väldigt sällan att jag är patetisk, en idiot som förtjänar att dö, att jag måste kämpa varje dag.
Nu är det dock så, p.g.a Egot. Jag mår riktigt dåligt, men inte över mig själv per se, mer att jag ångrar saker, är dum som tror saker och så vidare....
Så mr Ego, jag reagerar inte alls såhär för att jag är deprimerad - det känns helt bortblåst just nu.
Jag reagerar såhär för att en person jag älskar inte älskar mig tillbaka.

Jag är livrädd. Jag vågar inte gå o lägga mig. Jag är rädd, verkligt rädd. Som om det bodde ett monster i garderoben, eller under sängen eller var monster nu brukar bo.
Men det är inte det jag är rädd för, det finns inget läskigt där inne. Det innebär bara att tankarna kommer börja snurra.. och jag vet att jag kommer börja gråta. Jag kommer börja skrika. Jag kommer vilja ringa till honom och vara patetisk. Och det vill jag inte, jag ska inte.
Men jag kan inte riktigt hjälpa mina tankar.
Visserligen måste jag just nu kämpa för att inte tänka tankarna, men att sitta och döda tid framför datorn genom att läsa bloggar och annat är mycket, mycket bättre än att ligga stilla i sängen och tänka på att jag aldrig kommer kunna kalla honom för min igen. Igår hade jag såå ont i huvudet av allt gråtande, all skit. Jag orkar inte gråta en endaste tår till.

Jag har gråtit i 23 timmar. Med undantag för de  9 jag sov. Annars har jag gråtit konstant. Min mobil har till och med fått en vattenskada. Utmärkt, bara det som fattades alltså.
Jag har inte ätit på 28 timmar. Med undantag för en nektarin. Jag upptäckte idag att den är möglig. Vad gör det? Lite mögel i systemet har aldrig dödat någon. Tyvärr.
Allt blir bara värre och värre och värre. Jag vet snart inte vad jag gör. Det är en jävla mardröm jag är i och jag är fast och jag kommer aldrig komma ut.....varför kan han bara inte tänka om?

Jag har inte ätit. Jag kan inte äta. Vilket kanske är lika bra.
Ska slänga alla foton som finns på honom på denna dator. Inte så enkelt. För allt man ser är lyckliga paret som ler, håller om varandra i en stad efter en annan, i en lägenhet och en annan.
Nu är jag officiellt död. Hissar upp vita flaggan. Kastar in handduken.
Men jag har lärt mig ett par viktiga saker av detta:

1. Lita aldrig på någon.
2. Låt aldrig en man bli din bästa vän.
3. En man är till för att ha i sängen när man känner för det - inget annat. INGET annat.
4. Bli aldrig kär. Och blir man det så får man backa illa kvickt för det slutar bara på ett sätt.
5. Alla män har ett stort jävla svin inom sig. Svin räcker inte ens för att beskriva det som finns där. Det är äckligt. Somliga män visar det alltid. Andra män visar det när du inte duger åt något längre.
6. Män utnyttjar dig bara - se till att utnyttja dem på vägen.
7. Tänk bara på dig själv, alla andra gör det.
8. Älska aldrig någon.

8 värdefulla läxor som jag aldrig hade lärt mig om jag inte träffat detta svin.
Men var det värt det? Nej, definitivt inte. Jag hade hellre lärt mig dem läxorna på det traditionella sättet - läsa om dem, inte uppleva dem själv.

Jag är så hes. Det gör inte ont i halsen men jag är ändå hes. Jag har skrikit så högt att jag tror jag nådde upp till skyn.
Nu fick jag ändå veta att jag inte betyder ett dyft. Att jag är en sådan människa som man slänger bort. Det gör ju alla män med mig. Har mig och när det inte passar längre så slängs jag bort likt ett uttuggat tuggummi som har förlorat all smak.
Jag vill bara dö. Jag kan inte tänka mig något annat. Jag tänker inte leva livet såhär. Olycklig för alltid, trånandes efter nåt jag aldrig kommer få .......alllt är bara borta.
Jag vet inte ens om jag orkar börja skolan igen. Att stiga upp själv, gå till bussen själv, sitta på bussen själv, gå till skolan själv.........vara själv. Sitta där och påminnas om bättre tider. Som att hela salen, hela skolan spottar mig i ansiktet och säger "vad fan har det blivit av dig din jävla nolla". Ska jag gå dit o sitta o gråta på lektionerna för att ALLT påminner om honom? Och komma hem till en tom lägenhet som även den påminner om honom. Ska jag flytta härifrån också?Det går inte.
Jag ser ingen lösning utom en.

Ni vet hur det är i t.ex. en tävling...? Bara vinnaren ropas fram. Bara vinnaren räknas. Det finns en anledning till att förlorarna inte åker upp på pallen och de säger "...och förloraren är...".
Att stå på den pallen hade varit som ett slag i ansiktet. Inte nog med att man förlorat, men det skriks ut, bekräftas.
Och jag vill inte stå på den pallen. Inte idag, inte någonsin. Fastän att jag mycket väl vet att jag har förlorat vill jag inte höra det. Även om jag vet att jag kommer sist vill jag tro att jag kanske kom fyra om ni vet vad jag menar.
Men när det bekräftas att man är sist då är allt hopp borta och man kan aldrig mer hoppas på, tro att man faktiskt kom fyra. För då är det svart på vitt. Ens värsta mardröm besannas. Det är bättre att bara leva i sin egen lilla drömvärld och tro att allt kommer ordna sig. Att det till slut löser sig.
Vilket det inte gör. Inte denna gång.

Jag är så trött. Önskar att han satt här bredvid mig i soffan med en påse chips, en skål med dipp och en film på TV'n.
Why can't it be that way?

Egentligen så fattar jag ju. Han har bestämt sig, and it's not in my favor.
Instinkt, jag känner det på mig men jag vågar inte tänka på det, jag vill inte inse. Jag vill inte leva utan honom en endaste dag.

Var på min sista terapisession idag. SÅ jävla skönt att slippa det. Visst har det varit skönt o jag har lärt mig lite men jag orkade verkligen inte gå där mer.
Det är jobbigt att sitta i två timmar o lyssna på någon annans problem. Ännu jobbigare är det nu i slutet då alla de andra verkar ha fått ordning på det mesta och man själv bara mår sämre och sämre...
Vi gjorde upp en handlingsplan och ja..vi pratade om det finns några extra riskfyllda situationer då man är benägen att skada dig. Ja, det är ju A och när vi bråkar. Och just nu är det bara 10ggr värre när det gäller honom med tanke på senaste tidens utveckling.Och sen frågade dem om jag har någon att vända mig till när jag mår dåligt. Ja, det är A då också.
Även om jag har mina vänner som jag vet är där för mig så finns det ingen som förstår mig så bra som han. Han har sett hur dåligt jag mår , han har fått ta del av det och hjälpt mig jättemycket.
Så vad gör jag om högrisken är detsamma som lösningen på den?
Deras förslag var att hitta någon ny att prata med. Men, det finns ingen jag vill eller känner för att prata med. Det finns ingen som står mig så nära. Förutom att vi var tillsammans var han min allra bästa vän jag haft....
Vad ska jag göra...? De sa jag kunde vända mig till dem men ska jag göra det resten av livet liksom ? Funkar inte riktigt.
Usch, jag orkar inte detta mer. Kan inte allt bara lösa sig och gå vägen?

Igår tror jag att jag insåg ett och annat. Men desto fler frågor fick jag i huvudet.
Hur kan en människa som för några dagar sen bokstavligen talat tog bort knivar från min hand och höll fast mig tills jag inte grät mer, som sa att han kunde känna min smärta, som sa att han alltid skulle vara min vän vare sig jag ville det eller inte, som sa att han alltid fanns där för mig....bara skita fullständigt i en?
Om man vet att en person lider - skiter man i den personen då? Skiter man i att höra av sig fastän att man vet att personen är kapabel till vad som helst? När den personen sen ringer säger man då att den personen är sjukt jobbig, förstör ens kväll med sitt ringande, är psycho etc. etc.....ber man personen hålla käften när den gråter i luren?
Gör en person som påstår att han bryr sig så? Mår man bra av att veta att en person skär sig för att man har varit elak? Eller skiter man egentligen bara i vilket, stoppar ner telefonen och har kul?

Jag insåg var allt är påväg, jag insåg att man inte kan vara vän med en sådan person och jag insåg att vissa saker kommer man inte över genom ett fjuttigt "förlåt" via sms.
Men desto mer frågor har jag som ni ser.
Det är hemskt...det är ÄCKLIGT när man tror sig känna en person efter 2 år som bara visar sig vara ännu ett svin som man egentligen aldrig kände.

När jag var mindre hade jag väldigt många kompisar. Många fiender, men det gjorde inget för jag hade fler kompisar.
Jag vet inte hur många vi var i vårt lilla "gäng" men runt 10 st om jag gissar rätt.
Det var de närmsta. Sen hade man ju såklart andra man umgicks med också.
Men sen blev man äldre och man insåg att alla ens vänner trots allt inte var de man trodde att de var. Det var snackande bakom ryggen, det var backstabbing, det var ...ett tjejgäng.
Så jag bestämde mig att sålla, jag sa rakt ut till vissa att jag inte behövde sådana vänner. Andra tog det bara slut med så att säga.
Och när jag började gymnasiet förlorade jag all bekantskap med alla utom en. Jag kände att det var rätt, jag kände att jag gjode rätt som sållade bort kompisar som var falska, att jag inte gick runt och låtsades som ingenting.
Jag tänkte att "vänner, de kommer" och visst har jag fått nya vänner som jag är väldigt glad att ha. Men jag har alltid varit en person som behöver väldigt mkt folk omkring mig, annars faller jag i tankar som inte är så bra för mig.
Men nu undrar jag - var det verkligen rätt? Borde jag i så fall inte ha fler nära vänner än jag har? Eller är det bara så att det inte finns fler personer i denna värld som kan vara bra vänner? Eller har jag inte hittat dem?
Eller är jag för kräsen? Räcker det kanske med att bara vara bekanta?
So many questions, so much time to find the answer.

Hur länge ska man ge en människa att fundera över saker och ting?
Har ju försökt att bita ihop, låtsas som att allt är bra eller kommer bli bra, men någon gång måste jag ju också vakna och inse fakta. Hade han velat vara med mig hade det väl inte varit så svårt?
Nej, jag vet inte hur länge till jag orkar faktiskt. Jag känner som så att om man älskar någon så vill man vara med dem no matter what. Men han säger att han älskar mig......vågar jag tro på det? Jag vet inte.

1. Jag blir så sur på vissa människor som säger att de ska höra av sig och sen lämnar en att oroa sig hela natten lång. Tack så mkt. Hoppas du har det trevligt lilla vän.

2. Kattjävlarna har nog kissat någonstans för det stinker kattpiss i vardagsrummet men jag hittar inte källan till det.

3. Mitt liv suger.

4. Man duger bara om man är tillfixad, smal, sminkad och har fina kläder på sig. I alla fall i min familj. Och så frågar jag mig själv varför jag har dåligt självförtroende? Min mamma kan sitta och klaga i timmar i sträck över hur blek jag är. Som om jag har blekt hyn eller något. Kan jag hjälpa att jag är vit som snö? Det är bara en av tusentals saker som hon och min pappa kan sitta och kommentera på mig.

Fan......igår klarade jag mig. Visst var jag ledsen, upprörd, arg, sur....men idag är allt 100 ggr värre av någon anledning. Helt plötsligt blev jag bara...deprimerad. Skulle egentligen iväg och fixa en del saker på stan, men nu....nej. Jag tror inte jag orkar faktiskt....BLÄ!
Varför kan det bara inte bli bra? Varför kan det inte bara vara enkelt for once?

Jag är så sugen på chips just nu. Men jag ska fight the urge! I will, I will.
Har varit uppe hela natten och hållt på med designen till min andra blogg som jag är nöjd med nu efter ett par timmar.
Vet inte om jag ska lägga mig och sova nu eller satsa på att vara uppe?

Jag önskar bara att Han hade kunnat bestämma sig. Bestämma sig för att vi är värda ett försök...tillsammans. Även om han har sagt till mig att han har bestämt sig för motsatsen så...ja jag är inte frisk. Jag vägrar bara erkänna det för mig själv för det gör mig så rädd. Mina reaktioner är inte av det friska slaget.

Nu sitter jag här och gör inget. Är hungrig, men orkar inte gå upp och göra frukost. Orkar ingenting. Har blött näsblod och gråtit hela natten, fått kämpa emot att inte skada mig själv. Alla tårar är slut, jag kan inte ens gråta mer, det kommer inget.
Allt är borta........allt hopp jag haft om livet, allt. Känner mig så dum, utnyttjad, korkad som ens hoppades. Men vad är det man säger ? Hopp är det sista som lämnar människan eller något sånt, eller hur?
Och så ber han mig vänta lite längre...ska jag hållas på halster ännu längre? Har jag inte lidit nog? Och exakt hur kommer jag reagera över ännu ett "Nej, jag vill inte ha dig" ? Jag vågar inte ens tänka på det...hade jag haft något i mig hade jag spytt nu, jag vill bara spy på allt, på hela situationen..........

Igår var....ett helvete. I hit rock bottom, som man säger.
Har förlorat livslusten, det lilla hopp jag hade...tänk om jag hade haft mer hopp - var skulle jag varit nu?
Jag blödde, jag blödde mycket och jag var nära att ringa ambulansen. Men...vad ska de göra? Plåstra om mig och sen då? Tvångsinta mig på något psyke där jag bara blir mer och mer deprimerad. Trots att psykhem är till för att man ska bli frisk från sina psykiska problem så förvärras precis allt där. Man behandlas som att man är senil, dum och gravt psykstörd.
Nej, så jag lät det blöda och nu är det ett stort, djupt ärr.
Läste att man kunde kapa bort nerver där så att man får problem med att röra händerna...so far so good, inget har hänt mig än, de fungerar som de ska antar jag.

Well, har ju mått grymt dåligt den senaste veckan, rent fysiskt också förutom psykiskt. Tänkte ju gå till läkaren för att kolla vad som är felet..men sen kom jag på att de tar blodprover för att kolla eventuella vitaminbrister o.s.v......och de gör väl de i vänster arm? Min s.k pianoarm. Hur förklarar man det?
"Ehh jo, alltså min katt rev upp alla dessa sår" ? Yeah, right.

This is the way you left me, I'm not pretending.
No hope, no love, no glory,
No Happy Ending.
This is the way that we love, Like it's forever.
Then live the rest of our life, But not together.

Wake up in the morning, stumble on my life
Can't get no love without sacrifice
If anything should happen, I guess I wish you well
A little bit of heaven, but a little bit of hell

This is the hardest story that I've ever told
No hope, or love, or glory
Happy endings gone forever more
I feel as if I'm wasted
And I'm wastin' every day

 2 o'clock in the morning, something's on my mind
Can't get no rest; keep walkin' around If
I pretend that nothin' ever went wrong,
 I can get to my sleep, I can think that we just carried on

Skulle hitta på något med S, vi lagade mat, snackade lite och sen gick vi ut för att ta en drink på Victor's på Lilla Torg.
Ganska lame. Beställde en drink som visserligen var billig men jag förstod snart varför. Det smakade typ Ramlösa med en touch av äpple. Känner inte alls av det. Aja, skitsamma. Sen skulle vi gå vidare men när vi hade kämpat för att dricka upp drinken var klockan typ ett och då stängde allt.
När vi var på väg för att leta upp något annat ställe stannar någon idiot S och ropar KATJA!!! S såg livrädd ut så jag fick ta o dra iväg henne. När vi ringde efter skjuts hem från hennes..."friend with benefits" kommer samma kille igen med en kompis och ropar "KATJA!!!" S blev skitlack och killen var en ren idiot så vi stack därifrån. Vilka idioter det finns.
Som J sa till mig häromdagen - man vet verkligen inte hur bra kille man har förrän man är singel och upptäcker alla svin.
True, so true.

Hoppades på att jag skulle vara trött när jag kom hem - men det är jag inte. Ska väl försöka tvinga mig själv att sova för imorgon är det jobb som gäller.

You're everything I need, couldn't have asked for more
boy you know you were, waitin for
I know you wonder why I'm standin at the door to let you know,
I miss you and you will see it in my eyes
you're the completion to my life, ain't even a question
You already know but I remind you that, I miss you

Vaknade för typ en timme sen. Inte ens det. Gud alltså jag måste ändra på mig.
Nu ska jag i alla fall gå och handla lite mat, kattsand och annat trevligt.
Ösregnar ute, jippiiii!

Denna smärta, jag orkar inte med den mer. Vad ska jag göra för att få den att gå bort?? Det enda som hjälper är när jag dricker alkohol och hur bra är det??
Var bara glada, var fan så jävla glada att ni har er hälsa kvar! Jag skulle gett ALLT för att få bort denna jävla depression. Den har format mig till den person jag är idag, men jag hade fan hellre varit utan. Det går inte att förklara hur ont det gör, det går inte att få er att förstå....
Önskar bara att jag dog och fick slut på detta outhärdliga lidande, jag kan inte handskas med det mer.

Mår så jävla illa. Har inte kunnat äta sen måndags kväll, med undantag för en espressohousefrukost och 2 sojakorvar. Försökte få i mig mat idag men efter 2 tuggor så tog det stopp. Kunde inte mer, det kändes som att det var på väg att komma upp. Jag har så mkt jag måste göra men jag kan inte när jag mår såhär.
Inte nog med att jag mår dåligt psykiskt men nu mår jag illa fysiskt också. Is this ever gonna stop?
Sist jag var såhär nere gick jag ner typ 5 kg på en månad. Även om jag måste gå ner så är det meningen att jag ska träna mig till det, äta nyttigt o.s.v. Kan ju inte ens resa på mig, än mindre gå o träna. Och hur ska jag kunna äta något alls när jag vill spy upp minsta lilla jag äter?
Antar dock att det är fritt fram att tappa kilon sålänge man behöver tappa kilon, vad än anledningen är. Man tas inte på allvar förrän man ligger där med näringsbrist och revben att visa upp. Tills dess ser man bara bra ut, så är det.

Ja, jag vet att jag bara gnäller i denna blogg, men detta är en gnällblogg och ni verkar gilla det.
Så jag fortsätter att gnälla.

Jag är så trött på alla människor just nu. Folk förväntar sig så jävla mycket utan att kunna ge något tillbaka.
Man ska bara vara där, vara där, vara där och visst, är man vän så är man - men handlar inte alla relationer om att både ge och ta?
Och jag är trött på att alla ska analysera mig. Jag är inget jävla forskningsprojekt som alla får lov att ha en åsikt om, som alla får analysera och säga precis vad de tycker om. Jag känner mig själv bättre än någon annan gör, jag vet varför jag gör saker, jag vet varför jag vill vissa saker, jag behöver ingen som ska leka psykolog och säga "Jag tror att du bara känner såhär och såhär och si och så". FUCK OFF!

Och orden "du kanske ska hitta någon att prata med" är jag också trött på. Javisst hade en psykolog varit underbart men let's face it, det är VÄLDIGT få personer med djup depression som blir friska av att prata. De är även få personer med djup depression som blir friska av medicin. Är man väl nere i en djup depression så är man där och den enda som kan få upp dig är du själv. Synd bara att det är omöjligt.
Jag vill inte ha några tips på hur jag ska må bättre ifrån personer som aldrig själva har lidit av en djup depression för hur mycket man än läser om det kan man aldrig förstå det, aldrig.

Jag håller på att gå under och det finns ingen som kan stoppa det. Det känns som att jag förr eller senare kommer ta mitt liv ändå. Fastän att jag vet att det inte är en bra lösning.
Och jag tänker mycket på det. Ska jag skriva ner allt nu? Hur jag vill kremeras? Hur min minnesstund ska vara, vem som är välkommen och inte, vilken musik som ska spelas (har jag redan bestämt; bl.a Frank Sinatras My way och Johnny Cashs cover på Hurt), att alla ska bära vitt...?
Såna tankar snurrar runt i mitt huvud dagligen och det känns inte som att jag längre är rädd för det. Det känns som att jag är trött och behöver sova resten av livet.

SÅ går det när man vaknar klockan 23. Är så trött på mig själv. Har kund klockan ett också och innan dess måste jag hinna städa upp helvetet som är mitt hem.
Orkar inte ta tag i något. Har fortfarande inte packat upp från resan, har inte diskat, inte dammsugit, inte tömt kattlådan, inte plockat undan, inte   fixat golvet. BLAH BLAH!
Och har inte kunnat sova eller något ikväll. Min vänstra arm ser för fan för jävlig ut.By the time I'm 50 kommer min vänstra underarm se ut som ett jävla piano.
Jag åt innan i alla fall. 2 sojakorvar. Har typ slutat äta och dricka. Men..jag kan bara inte. Och jag orkar inte laga mat. Visst låter det som att jag är lat? Men det handlar inte om det att jag kroppsligen inte orkar, min hjärna orkar inte, mitt psyke orkar inte ställa sig och laga mat. Allt jag vill göra är att sova, hela tiden. Och när jag vaknar kommer jag på att jag inte ätit.

Nu ska jag dock lägga mig och försöka på det här med sömn igen......

Önskar att jag hade honom här nu. Jag behöver en kram. Men han är nog den sista som vill krama mig just nu.....jävla idiot jag är. Men jag antar att misstag är till för att begås. Och misstag man har begått är till för att lära sig av. Jag hoppas bara det inte kostar mig ....mitt allt.

Har sovit från kl 17 till nu. Fan, jag måste återfå min balans här i livet.
Har dessutom gått och blivit totalt jävla nere och den enda som verkar bry sig är min kompis S...känns skönt att man har någon att prata med och som försöker trösta en när man mår skit.
Men jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till längre. Har mer eller mindre slutat med att ta mina piller och om någon vecka får vi väl se hur det artar sig. Har hamnat i den djupaste depressionen sen jag försökte begå självmord för något år sen. Och det är illa, jag är rädd för mig själv, för mitt liv.
Men vad har jag för alternativ? Pillerna hjälper inte längre, det är som att min kropp vant sig nu efter 5 år. Terapin fungerar ju uppenbarligen inte heller. Ska jag lägga in mig själv? Sist jag låg inne gick jag runt som en zombie och förbannade mig själv över att jag följt med polisen när de kom och för att jag inte lyckades ta livet av mig. Då önskade jag verkligen att jag var död, har aldrig känt mig mer sjuk än när jag låg inne även om det bara varade ett dygn.
Har funderat på elchocksterapi där man basically får ström genom kroppen som utvecklar ett epileptiskt anfall och efter ett par gånger så mår man bättre - men effekten är kortvarig och jag har läst om folk som har flera år av sitt liv bortglömda. Hur kul vore det? Så vad har jag för alternativ då nu om jag är rädd för mitt liv?
Så som jag ser det - inga. För vad jag än gör kommer det inte fungera för mig, jag har försökt med allt.
Nu får jag väl ge upp såhär 9 år senare. Överlåta mig till depressionen och hoppas på det bästa. Kanske dör jag - kanske lever jag ett par år till, olycklig och sjuk.

Vi skickar folk till månen och planeter men fortfarande dör folk i depression och andra sjukdomar. Denna värld är mer sjuk än vad jag är.