Jag är så hes. Det gör inte ont i halsen men jag är ändå hes. Jag har skrikit så högt att jag tror jag nådde upp till skyn.
Nu fick jag ändå veta att jag inte betyder ett dyft. Att jag är en sådan människa som man slänger bort. Det gör ju alla män med mig. Har mig och när det inte passar längre så slängs jag bort likt ett uttuggat tuggummi som har förlorat all smak.
Jag vill bara dö. Jag kan inte tänka mig något annat. Jag tänker inte leva livet såhär. Olycklig för alltid, trånandes efter nåt jag aldrig kommer få .......alllt är bara borta.
Jag vet inte ens om jag orkar börja skolan igen. Att stiga upp själv, gå till bussen själv, sitta på bussen själv, gå till skolan själv.........vara själv. Sitta där och påminnas om bättre tider. Som att hela salen, hela skolan spottar mig i ansiktet och säger "vad fan har det blivit av dig din jävla nolla". Ska jag gå dit o sitta o gråta på lektionerna för att ALLT påminner om honom? Och komma hem till en tom lägenhet som även den påminner om honom. Ska jag flytta härifrån också?Det går inte.
Jag ser ingen lösning utom en.