Känner mig så jäkla ensam nu. Orkar bara inte.
Men jag antar att det bara är att börja vänja sig nu.

Sitter och läser min förra personliga blogg. Herregud. Där står allt, varje bråk...men även bra saker. Mycket bra saker och han påstår att vi bara bråkade hela tiden.
Kolla det här meddelandet jag fick av honom då:

Postat av: A***
Försökte kommentera här när jag kom hem men det var nåt fel på webblogg, inget hände... Kunde inte sova inatt typ.. kolla, är uppe vid 8 nu liksom. Vafan.. Saknar dig med.. så otroligt mycket.. Gör så ont att läsa det du skriver för, ja, jag känner likadant. Älskar dig så mycket.. Du är min andra hälft :/
2007-07-20 @ 08:21:51

Vad hände med att jag var hans andra hälft? Växte hans ego så mycket att han fick en ny?

Och jag läste igenom mina gamla depressionsgrejer. Fyfan vad skönt det är, nu vet jag - jag är inte deprimerad längre. Trots att jag slutat ta mina tabletter.
Jag känner aldrig/väldigt sällan att jag är patetisk, en idiot som förtjänar att dö, att jag måste kämpa varje dag.
Nu är det dock så, p.g.a Egot. Jag mår riktigt dåligt, men inte över mig själv per se, mer att jag ångrar saker, är dum som tror saker och så vidare....
Så mr Ego, jag reagerar inte alls såhär för att jag är deprimerad - det känns helt bortblåst just nu.
Jag reagerar såhär för att en person jag älskar inte älskar mig tillbaka.

Ni vet hur det är i t.ex. en tävling...? Bara vinnaren ropas fram. Bara vinnaren räknas. Det finns en anledning till att förlorarna inte åker upp på pallen och de säger "...och förloraren är...".
Att stå på den pallen hade varit som ett slag i ansiktet. Inte nog med att man förlorat, men det skriks ut, bekräftas.
Och jag vill inte stå på den pallen. Inte idag, inte någonsin. Fastän att jag mycket väl vet att jag har förlorat vill jag inte höra det. Även om jag vet att jag kommer sist vill jag tro att jag kanske kom fyra om ni vet vad jag menar.
Men när det bekräftas att man är sist då är allt hopp borta och man kan aldrig mer hoppas på, tro att man faktiskt kom fyra. För då är det svart på vitt. Ens värsta mardröm besannas. Det är bättre att bara leva i sin egen lilla drömvärld och tro att allt kommer ordna sig. Att det till slut löser sig.
Vilket det inte gör. Inte denna gång.

Igår tror jag att jag insåg ett och annat. Men desto fler frågor fick jag i huvudet.
Hur kan en människa som för några dagar sen bokstavligen talat tog bort knivar från min hand och höll fast mig tills jag inte grät mer, som sa att han kunde känna min smärta, som sa att han alltid skulle vara min vän vare sig jag ville det eller inte, som sa att han alltid fanns där för mig....bara skita fullständigt i en?
Om man vet att en person lider - skiter man i den personen då? Skiter man i att höra av sig fastän att man vet att personen är kapabel till vad som helst? När den personen sen ringer säger man då att den personen är sjukt jobbig, förstör ens kväll med sitt ringande, är psycho etc. etc.....ber man personen hålla käften när den gråter i luren?
Gör en person som påstår att han bryr sig så? Mår man bra av att veta att en person skär sig för att man har varit elak? Eller skiter man egentligen bara i vilket, stoppar ner telefonen och har kul?

Jag insåg var allt är påväg, jag insåg att man inte kan vara vän med en sådan person och jag insåg att vissa saker kommer man inte över genom ett fjuttigt "förlåt" via sms.
Men desto mer frågor har jag som ni ser.
Det är hemskt...det är ÄCKLIGT när man tror sig känna en person efter 2 år som bara visar sig vara ännu ett svin som man egentligen aldrig kände.

När jag var mindre hade jag väldigt många kompisar. Många fiender, men det gjorde inget för jag hade fler kompisar.
Jag vet inte hur många vi var i vårt lilla "gäng" men runt 10 st om jag gissar rätt.
Det var de närmsta. Sen hade man ju såklart andra man umgicks med också.
Men sen blev man äldre och man insåg att alla ens vänner trots allt inte var de man trodde att de var. Det var snackande bakom ryggen, det var backstabbing, det var ...ett tjejgäng.
Så jag bestämde mig att sålla, jag sa rakt ut till vissa att jag inte behövde sådana vänner. Andra tog det bara slut med så att säga.
Och när jag började gymnasiet förlorade jag all bekantskap med alla utom en. Jag kände att det var rätt, jag kände att jag gjode rätt som sållade bort kompisar som var falska, att jag inte gick runt och låtsades som ingenting.
Jag tänkte att "vänner, de kommer" och visst har jag fått nya vänner som jag är väldigt glad att ha. Men jag har alltid varit en person som behöver väldigt mkt folk omkring mig, annars faller jag i tankar som inte är så bra för mig.
Men nu undrar jag - var det verkligen rätt? Borde jag i så fall inte ha fler nära vänner än jag har? Eller är det bara så att det inte finns fler personer i denna värld som kan vara bra vänner? Eller har jag inte hittat dem?
Eller är jag för kräsen? Räcker det kanske med att bara vara bekanta?
So many questions, so much time to find the answer.

Var på terapin idag. Hade verkligen ingen som helst lust för det. Men, men vad ska man göra!
Satt där bara och var uttråkad. Det känns så löjligt alltihop. Jag orkar liksom inte sitta och lyssna på andra personers problem, se dem gråta och öppna upp sig. Det är för jobbigt och framför allt vill JAG få hjälp, inte lyssna på när någon annan får det.
Men skitsamma, bara två ggr kvar o det har inte gjort mig klokare.

Fan. Allt är uppochner. Jag är så nere. Helt plötsligt. Varför fungerar inte terapin? Tabletterna? Något?
Varför ska allt gå fel?

Jag är så irriterad på en viss person. Varför säga att du finns där för mig när jag stör varje gång jag ringer? Varför säga att jag alltid kan ringa när du alltid vill lägga på? Varför alla dessa ursäkter?
Nej, jag förstår mig inte på dig.
Och jag vet inte hur jag ska överleva detta. Hoppades på att vi skulle kunna lösa saker och ting, men nej...även om vi löser det så återstår allt det andra. Hur ouppskattad jag känner mig. Hur oromantiskt allt är. Nej, jag tror vi måste gå vidare med våra liv helt enkelt. Orkar inte vara så jävla olycklig.

Gäller det.

På återseende!

Idag var ingen bra dag. Bestämde mig för att försova mig lite, men jag hann det mesta i tid ändå.
Och alla fortsätter klaga. Känns som att de inte har något att prata om på sina raster så det enda de pratar om är mig. Allt jag gör verkar vara totalt fel "men ta det inte personligt". Nejdå.

Är bara arg på allt, på mig själv för att jag tillåtit mig att bli denna satans jävla människa. En som är beroende av andra människor, aldrig kan vara ensam, har dåligt självförtroende, förlåter och glömmer andra personers misstag för lätt etc etc. Jag hade kunnat snacka hela dagen om alla fel på mig.
Samtidigt vet jag att det jag håller på med bara är korkat och idiotiskt. Men jag kan inte sluta.

Vill bara ha någon här som jag kan krama och gråta hos.......men ingen av katterna är särskilt sugna på att tröstna mig så det får bli jag och en flaska rom eller något.

Nätterna är värst. När man ska lägga sig och det inte är någon bredvid en i sängen. Ingen att krama, ingen som kramar mig. Hans varma kropp är bara inte där för mig att hålla om. För även om det varit tufft har jag alltid haft honom där när han legat och sovit som en stock. Visst, snarkningarna klarar jag ju mig utan, men annars så ;)

Det känns så overkligt. Det känns som att han kommer tillbaka. Att han bara är ute på stan, eller är och tränar och kommer strax. Eller att han bara är på besök i Karlstad. Men jag vill inte komma till den dagen då jag inser att han är borta ur mitt liv. Att han faktiskt är det. För jag vet hur jag har reagerat nu, men när jag väl inser sanningen är jag rädd för hur jag kommer att reagera.

Och det är jobbigt att ligga där sömnlös, gråtandes och försöka kämpa emot ens instinkter som vill att man ska göra det ena och det andra dumma. Och som jag får kämpa, det är en evig fight där jag ändå lyckats vinna den senaste månaden minst.
Nåväl, imorgon är en ny dag men först väntar en fight såhär på natten. Me Vs Evil!

..bara inte så bra. Kanske inte så konstigt med tanke på att vårt förhållande precis tagit slut och man tvingas bo ihop.
Jag ska iaf söka bostadsbidrag och förhoppningsvis kan jag då bo kvar här ändå. Allt känns bara 10000000000000 ggr jobbigare. Man kan liksom inte påbörja processen med att gå vidare  och dessutom har jag en tendens att inte kunna vara för mig själv, hur ska jag då klara mig?

Vad allt ska vara jobbigt och komplicerat. Varför?
Jag hade så höga förväntningar, jag trodde att det skulle fungera bara man kämpade tillräckligt. Men det funkar ju inte. Då är det lika bra att släppa allt.

Har mer eller mindre bestämt mig. Den här skiten måste få ett slut. Jag måste bara orka ta itu med det utan att låta mig tystas

Idag var då första gången av 12 på den gruppterapi jag har börjat gå i nu. Var nervös och det kändes gaaanska jobbigt allting när man kom dit. Alla fick berätta om sig själva och jag var sist ut så jag var inte så nervös. Var rädd för att jag skulle skämmas och vara den enda konstiga där, men alla är precis lika konstiga och har samma (någorlunda) problem så på något sätt var det skönt.
Vi är bara 6 st och de andra verkar vara bra tjejer så allt känns ok. Vi gick typ bara igenom vad vi kommer göra osv.

Jag förväntar mig verkligen inte att bli frisk. Överhuvudtaget. Men jag hoppas att jag ska kunna förstå mig själv och mina handlingar lite bättre, varför jag gör vissa saker och vad jag ska göra istället för att känna som att världen är på väg att gå under. Vi får se hur det går. Det kommer pågå hela sommaren, vilket iofs är lite tråkigt eftersom man inte ska vara borta såvida man veeerkligen inte kan. Men, men skitsamma. Det viktigaste är min hälsa. Allt annat får komma i andra hand.

Imorgon opereras min kompis och jag känner mig som en tönt för jag är helt orolig haha. Men det kommer säkert gå bra, ska bli roligt att känna på (haha!) resultatet sen.

En väldigt nära vän har bestämt sig för att gå under kniven om en vecka för att få större bröst. Jag vet inte hur jag ska reagera. Hon har inte små bröst, vad jag tycker och att hon ska förstöra det hon har gör mig bara arg.
Samtidigt vill jag ju vara där för henne och stötta henne, men det är lite svårt i nuläget.
Av vad hon sagt ska hon inte göra så stora, men det är ju inte det. Det är själva operationen och grejerna runtom som hon inte kollat upp ordentligt. Gör hon det för sig själv eller för att alla tjejer hon finner snygga har stora bröst? Ska man göra det enbart för att det är snyggt?

Äsch, vad vet jag? Det är jobbigt men det är hennes kropp och hon får ta ansvar för den också och stoppa vad hon vill där och ta bort vad hon vill. Även om hon tjatat om det i fyra år känns det så konstigt och chockerande nu när hon ska göra det om en vecka liksom. Tänk om de börjar läcka, om de spricker? Om något går fel? Eller, värst av allt om de förändrar henne?

Jag vaknar, går upp, finner honom vid datorn. Sätter mig vid datorn. Slökollar på tv. Äter.
På kvällen kanske jag tränar. Sen sätter jag mig vid datorn och TVn igen. Det känns som att jag behöver något i mitt liv. Något jävla avbrott, någon jävla paus.
När jag bodde söderut kändes mer som att jag hade ett liv; jag gick i skolan, besökte olika städer och sevärdheter, umgicks med roligt folk, festade, badade. Livet var en fest och man hade ingen aning om att man var närvarande.
Som en dålig fylla ungefär.
Nu är livet säkert en fest, men jag är verkligen inte bjuden känns det som.

Jag vill känna en pirrande känsla för livet, ett sug att få leva men den finns verkligen inte. Det känns mer som att jag gräver min egen grav djupare och djupare när jag lever som jag gör.

Och jag är arg på mig själv för att jag tycker att jag ger för mycket tilltro till kärleken, men jag får inte ett skit för det.
Det kanske är så i varje förhållande att man är känslokalla, oromantiska och är mer vänner än något annat?
Jag vet inte, jag blir osäker på detta när jag ser alla andra par som har allt så jäkla bra. Jag menar inte att någon har ett perfekt förhållande - alla tjafsar och har sina ups and downs. Men när the downside är större än den andra kanske det är dags att tänka om?
Vilket jag iofs försökt göra, men det slutar bara med ett stort gräl.
I mina tidigare förhållanden har jag alltid hittat ett sätt att få personen att förstå allvaret i situatuionen, men jag vill inte göra misstaget att såra någon åter igen.

Just nu  känns allt bara som skit i mitt liv. Och jag tror att min lägenhet återspeglar det ganska fint. Ser ut som ett bombnedslag. Men jag orkar bara inte ta tag i något, varken lägenheten eller mitt liv.
Idag fick jag reda på att min farfar är ganska dålig. Han har cancer och blev frisk förra året men sen kom den tillbaka igen. Har aldrig stått nära farfar så direkt, men det känns så sorgligt. Och jag börjar undra över varför jag bor här.
Jag är fortfarande sur och ledsen för att jag inte fick träffa min mormor en sista gång innan hon gick bort, för att  jag inte kunde vara med på hennes begravning. Vet inte hur jag ska komma över det alls.
Skolan går heller inte så bra just nu känns det som.
Har inget jobb heller och inga pengar. Och framför allt inte en sambo som stöttar mig, men vad kan man förvänta sig?
Man kan inte lära en gammal hund sitta eller vad det nu är man säger.

Jag undrar ganska ofta hur små saker har påverkat mitt liv. Tänk om det aldrig hade varit krig i Bosnien t.ex.? Då hade jag förmodligen aldrig bott i Sverige, inte kunnat något annat språk än serbokroatiska och engelska. Möjligtvis något till om jag verkligen gillade språk.
Jag hade aldrig träffat alla människor jag har träffat, hade aldrig haft de kompisar jag har.
Sen kommer vi till små saker - tänk om jag inte befunnit mig där vid den tidpunken...hur hade mitt liv sett ut då?
Sånt gör mig galen för jag tänker på det hela tiden. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv men jag är nyfiken. Hade det kunnat vara mycket bättre? Hade det kunnat vara sämre?
Okej, hade vi inte flyttat hit hade jag kanske varit död  - vem vet.
Det är läskigt att tänka sånt.

Vad är egentligen poängen med att vara i ett förhållande?
Vad får man av en partner som man inte kan få av sina vänner, en sexpartner eller sin katt/hund?
Ain't a shit förutom att man har någon att bråka med och någon att dela hyran med.

Just nu är jag så nervös att jag håller på att spy. Detta kommer inte sluta bra känner jag. Jag borde inte vara såhär nervös inför en tenta. Men, jag är det. Bah. Hela kvällen har jag typ skakat och känt en grop i magen. Känns som att det kommer gå åt helvete. Men jag får inte tänka så, för då händer det ju.

FAN!!
 Wish me luck