Äntligen. Bokat tid hos psykoterpeut på fredag. Det ska bli skönt. Bara att tala ut utan att känna att folk tycker att man är jobbig, överdriver, pratar för mkt skit osv. Någon som bara lyssnar och analyserar varför jag känner som jag gör och viktigast: hur jag ska göra för att ta mig i kragen.
Jag ska säga det att jag är så gudomligt trött på alla psykoterapeuter, psykologer och psykogudvetvadfan...jag har ringt och mailat och frågat fråga efter fråga men det är aldrig någon som kan ta sig tid av diverse anledningar.
Men nu är tiden bokad.
Och konstigt nog känns det inte ett skit lättare! Det känns inte som "nu ska mina problem lösas" vilket jag antar är bra. Men fredag känns SÅ långt bort. Riktigt långt bort.

Och jag orkar fan inte med alla jobbiga människor. Alla ska klaga på än det ena än det andra men ingen sätter sig ner och funderar över om jag faktiskt orkar ta 76375 klagomål/vecka om hur jag är som person.
Nej.

Jag önskar att jag återfick den där styrkan jag hade en gång. Styrkan att orka ta mig igenom dagen utan att bryta ihop.
Men den styrkan flög ut genom dörren en solig dag i början av juni och det ser inte ut som att den kommer bli min igen.

......hollow.

Idag är en såndär kämpdag. När jag måste sysselsätta mig konstant för att inte hitta på dumma saker.
Jag är så trött på mig själv.
Och jag är så trött på andra.
Satt och tittade på min arm nu. Något jag gör ofta när jag ska hålla mig borta från knivar. Ärren får mig att äcklas och jag vill inte göra fler.
Men ugh. Så fult.

Psykbryt idag.
Counting the days.

Egentligen vill jag bara vara lycklig.
Jag var för det mesta lycklig när det var vi. Men nu...jag vet inte.
Är jag lycklig när jag aldrig får vara nr 1? Är jag lycklig när jag aldrig får höra de tre små orden? Är jag lycklig när jag blir ignorerad? Är jag lycklig när jag blir anklagad för att vara något jag inte är?
Inte ett dugg.
Kan det inte vara som förr, så behöver det inte vara alls.

Ibland blir jag illamående av det här. Den här situationen som jag inte har en aning om vart den leder  - om den leder någonstans. Det tär så mycket på mig. Jag hatar ovisshet. Att inte veta något om min framtid är en sak, för jag tar den verkligen inte för givet. Jag har lärt mig att inte ta livet för givet efter allt som har hänt mig och efter den där gången när mitt liv höll på att rinna ur mig.......men detta är bara ....hemskt. För jag vill så gärna en sak, men det är inte bara upp till mig nu.
Och jag vet inte om den personen kan ändra på sitt sätt och ändra vad den tycker.
Jag tycker inte om när saker och ting som påverkar mig är upp till andra personer att bestämma. Därför jag alltid hatat t.ex grupparbeten där någon annans arbete ska ge mig betyg. Så jag försöker alltid att jobba med människor jag litar på, annars tar jag på mig den största lasten av jobbet - för att det ska ge mig ett rättvist betyg.
Men i denna situation kan inte jag bära den lasten, för det är upp till den personen att bestämma vad den vill göra av detta. Och jag hatar det. Jag har ont i magen varje dag, jag mår illa. Jag vill bara försvinna härifrån tills allt är över men jag vet att det inte är så lätt.

Sen är min depression på väg tillbaka nu lagom till hösten/vintern då den alltid är som värst. Nu ska jag handskas med det också. Vill inte börja med piller igen och jag söker  med ljus och lykta efter psykologer som inte har en väntetid på flera månader och som dessutom har vårdavtal så jag slipper spara ihop 20 000 bara för att få prata med någon.
Det är så mycket press. Jag kan inte hantera det mycket längre...

Jag vet inte vad som har kommit över mig. Allt går åt helvete och jag sjunker .......
Jag tänker mycket på mitt liv när jag var barn. När min pappa hade flyttat till sverige och jag bodde hos mormor och morfar på landet och hade det allmänt soft. Inga bekymmer, inga problem. Visst var jag samtidigt rädd för alla soldater och alla vapen och allt det där men mina släktingar och mina vänner fick mig alltid att tänka på annat. Livet var så bra. Och jag hade ingen aning vad som väntade.
Sen kom all skit...först med pappa, sen med skolan, sen med mamma och så den här förbannade sjukdomen som tar kål på mig. Som alltid kommer vara en del av mig och som jag inte kan göra ett skit åt. För även om jag går i all jävla terapi jag går i och käkar alla möjliga piller så finns risken att den kommer tillbaka, bara sådär.

Ibland tänker jag att jag inte ens vill skaffa barn p.g.a det. Det är ärftligt. Tänk om mitt barn ska behöva må så här. Tänk om det går ännu sämre för henne/honom. Tänk om de inte klarar av att leva. Tanken om barn känns långt borta men samtidigt får man tänka lite framåt...ingen ska behöva lida och gå igenom detta. Och för vad? För att jag har någon slags gen som för runt bland det värsta man kan uppleva? Hade jag fött ett barn och det barnet hade fått depression hade jag alltid, hela tiden skyllt på mig själv.

Den kommer ibland, nu lite oftare, men den är inte alltid närvarande. Ibland kan jag må bra. Som när jag har folk runt omkring mig som ger mig styrka. Som av bara att finnas i samma rum får mig att vilja försöka bli frisk.
Men har man inte viljan så har man ingenting alls.
Och just nu verkar det som att min vilja är djupt begraven.

Allt går bara fel idag. Precis allt.
I skolan fattar jag ingenting. Och på jobbet känns det inte helt hundra heller. För att inte tala om mitt privatliv.
Hur ska jag orka?
Jag vill bara vara klar med allt, skaffa ett välbetalt jobb, trivas där och ha småproblem som vem som tar hand om disken och vem som ska betala storhandeln på City Gross. Fyfan vad skönt det hade varit.

Känner mig bara allmänt förvirrad. Och ledsen.
Vill att någon ska nypa mig i armen och att jag vaknar upp och upptäcker  att allt varit en dålig, hemsk dröm och att mitt operfekta men sköna liv finns där.......det finns så många människor som lever så bra liv men som tar det för givet. Och framför allt tar människorna i sitt liv för givet. En dag finns de inte där längre....