Äntligen. Bokat tid hos psykoterpeut på fredag. Det ska bli skönt. Bara att tala ut utan att känna att folk tycker att man är jobbig, överdriver, pratar för mkt skit osv. Någon som bara lyssnar och analyserar varför jag känner som jag gör och viktigast: hur jag ska göra för att ta mig i kragen.
Jag ska säga det att jag är så gudomligt trött på alla psykoterapeuter, psykologer och psykogudvetvadfan...jag har ringt och mailat och frågat fråga efter fråga men det är aldrig någon som kan ta sig tid av diverse anledningar.
Men nu är tiden bokad.
Och konstigt nog känns det inte ett skit lättare! Det känns inte som "nu ska mina problem lösas" vilket jag antar är bra. Men fredag känns SÅ långt bort. Riktigt långt bort.

Och jag orkar fan inte med alla jobbiga människor. Alla ska klaga på än det ena än det andra men ingen sätter sig ner och funderar över om jag faktiskt orkar ta 76375 klagomål/vecka om hur jag är som person.
Nej.

Jag önskar att jag återfick den där styrkan jag hade en gång. Styrkan att orka ta mig igenom dagen utan att bryta ihop.
Men den styrkan flög ut genom dörren en solig dag i början av juni och det ser inte ut som att den kommer bli min igen.