Det är ganska sorgligt att se en människa förvandlas så.
Från någon som man såg upp till, älskade och beundrade till någon som bara gör mig arg, ledsen och förbannad.
Och jag kanske var naiv när jag tänkte att det här skulle funka utmärkt. Jag var nog bara så blåögd. Inget kan funka om förutsättningarna inte är desamma. Du har blivit så tragisk.
Så arg, så sur, så introvert, så egoistisk. Du gillar att peka fingrar. Bestämma att "Nu är detta ditt fel, så att du vet".
Jag vet inte vad som har hänt med dig sedan nyår. Det har bara varit en spiral rakt ner, där du hjälpt till att förstöra mig, förstöra allt jag någonsin har gillat med mig själv.Där du har förändrats till oigenkännlighet, en person jag inte känner och inte vill lära känna. Du har blivit så motbjudande. Och det är så synd, för du hade verkligen något innan. Du hade potential att bli en underbar människa och en underbar man. Och så kastade du bort det och blev den du är idag.
Nej, jag är inte över dig än, jag älskar dig fortfarande mer än jag någonsin älskat en man.
Men jag ogillar den människa du är idag. Jag gillar bara idén av hur du brukade vara.
Och du har gjort det ganska klart att du inte kommer att förändra dig. Och varför skulle du? Detta är ditt nya jag.
Innan tänkte jag mycket på att jag förlorade min bästa vän samtidigt som en bra person försvann ur mitt liv.
Men du är varken eller längre. Du är inte min bästa vän längre, för du lyssnar inte när jag pratar. Du bryr dig inte om mig. Du frågar aldrig hur jag mår. Du hör knappt av dig.
Och du är ingen bra person längre delvis på grund av ovanstående orsaker men också för saker du säger, inte bara om mig men om allt annat....
Det märks att du inte älskar mig tillbaka längre. Det märks så väl.
Av alla förutom dig själv.