Jag vet varken ut eller in längre.
Saker börjar komma tillbaka. Jag kommer ihåg anledningarna till att jag satte mig ner och sa att det nog får vara slut.
Nej, det var inte de konstanta bråken som aldrig ledde någonvart.
Det var allt det andra.
Allt klagande på hur dålig jag är på allt. På att diska, på att städa, på datorer...vad du än kom på så var jag dålig på det och du påpekade gärna det. Komplimangerna dog. Det kändes. Jag tror inte jag har hört något positivt om mig själv på hur länge som helst. Förutom vid tröstförsök som ändå aldrig funkar. Då är jag "stark". And that's about it.
Har jag någonsin fått höra.."vad söt du är idag"....eller..."vad fint ditt hår är så" eller "vad snäll du är" eller vad fan som helst?
Och jag försöker ge något hela tiden. Och du bara tar. Som om det vore självklart att bara ta, ta, ta.
........Och så är det JAG som är en egoist.
När jag kramar dig är jag klängig, när jag säger att jag saknar dig säger du "mm, det blir så". när jag säger att jag älskar dig säger du "mm". När jag undrar varför du inte hört av dig på 24 timmar trots att jag smsat och ringt är det jag som är dum och egocentrisk.
Slösa inte min jävla tid.