Ibland önskar jag verkligen att man hade en jävla lina kokain att dra in när man mår såhär.
Jag är en känslig person. Det har jag alltid varit. Jag kanske inte visar det utåt men jag är känsligare än vad jag verkar.
För somliga är det väldigt jobbigt tydligen.
Just därför försöker jag förklara allt för människor jag precis träffat. Så man slipper höra sånt där två år senare. Och må skit.
Imorgon ska jag införskaffa mig en flaska Tequila och bara shota. Jag ska stå först på systemet när de öppnar.
Varför är alkohol så jävla smärtlindrande? Det är som plåster för själen. Och dagen efter när serotoninbalansen är helt ur balans finns bara en enda utväg - ett par shots till.
Jag pratar som en alkoholist.
Men det är ok. Just nu känns det som att det kvittar.

But it ain't me babe. No, no, no it ain't me babe vrålar det ur högtalarna.
Musik kan också vara en smärtlindring. Eller så kan det bara förvärra allt.
En låt kom och jag började direkt att tänka på mormor. På farfar.
Jag har inte varit där nere på en evighet. Jag var inte på deras begravning. Jag hatar det här avståndet. Jag hatar allt. Jag hatar all tid som togs ifrån mig och mormor. Jag hatar det. Jag hatar att jag aldrig berättade hur mycket hon har betytt för mig. Jag hatar att jag fortfarande inte ens varit vid hennes grav och tänt ett ljus.
Inte ens varit i en kyrka och tänt ljus. För mormor. Min mormor.
Vi var nära. Jag hatar mig själv för det.
Men den 20:e, datumet då hon dog. Då ska jag sitta i kyrkan och gråta.


Fuck being alone. Det här är inget för mig.
Be kind rewind.