Jag hatar det. Min psykoterapeut säger att jag måste aktivera mig. För att tänka på andra saker än mina vanliga tankar om att jag är värdelös, hemsk o.s.v. Men, när jag aktiverar mig och faktiskt gör något så kan jag bara göra det en liten stund. För sen kommer den där jobbiga känslan igen och jag får panik.
Mina ögon fylls med tårar, jag slutar prata och bara stirrar rakt ut. Folk börjar undra
"Varför ser du så bekymrad ut? Är det för det eller är det för det eller...."
Jag orkar bara inte.
Vad ska jag säga?
Jag vet inte vad det är? Jag är ledsen, jag är besviken, jag känner mig värdelös.

Och idag blev det så.
Och jag sa hejdå till pappa, som jag inte träffat på länge, efter en timme. Jag satte mig på tåget och tårarna började rinna och jag stod frenetiskt och försökt torka bort dem utan att någon skulle se. Stirrade upp i taket för att motverka gravitationskraftens påverkan.

Jag orkar inte mer.