Allt känns så hemskt....jag hatar att sätta min lycka i andra människors händer. För de förstör alltid den, även denna gång kommer det nog bli så om min intuition har rätt.
Jag har sån ångest, mår så dåligt. Vill ringa, prata...eller maila åtminstonde. Berätta hur mycket jag älskar dig och saknar dig. Trösta dig om du mår dåligt. Säga förlåt. Säga att vi löser det, övertala dig....
UGH! Jag hatar, hatar, hatar allting.
Jag vill kunna börja leva igen, kunna sova, kunna vara glad, kunna känna kärlek och lycka. Men det känns som att det är one-way när det gäller det....hur ska jag göra?, tänker jag för mig själv. Vad fan kommer hända egentligen?
Jag vill ha det som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Radera bort allt. Radera bort några av de finaste minnena i mitt liv. Spanien t.ex. för allt som har med Spanien att göra påminner mig om oss. Även om det var en del skit där också kändes det överlag så jäkla bra. Vi hade bara varandra, vi kom så jävla nära. Och nu bara...ska man släppa allt..eller?
Vill radera bort julen, nyår. Nyårskyssen där vi lovade varandra ett år till trots att vi frös och hade fått champagne hällt över oss och var lagom sura & arga båda två. När vi gick hem och frös röven av oss så hade vi i alla fall varann. Men det var vi liksom.
Jag hade gett allt, gjort allt för att bara flytta tillbaka tiden 11 månader och ta mig själv i kragen och inte låta depression och dåligt självförtroende totalt ta över hela mig....Allt.