Nu stänger jag ner denna blogg.
Startar en ny som människor inte känner till för jag behöver skriva av mig med jämna mellanrum.  Vare sig det är "löjligt" eller inte.

Ciao!

Känner mig så jäkla ensam nu. Orkar bara inte.
Men jag antar att det bara är att börja vänja sig nu.

Jag är så trött på alla mardrömmar jag har. Jag orkar inte ha dem mer.
Inatt till exempel drömde jag att en sak som gjorde mig så grymt ledsen hade hänt att jag i drömmen slog sönder min arm på en glasflaska som jag skar mig med så att jag höll på att förblöda. En person sa "äh, hon är bara dum när hon håller på så låt henne dö" och jag blödde och jag blödde och jag höll på att förblöda. Då ringde jag honom och sa hejdå när jag låg på golvet i en pöl med blod.

Sen vaknar jag. Och jag vill bara gråta. Jag orkar inte ha såna här mardrömmar....

Det är ganska sorgligt att se en människa förvandlas så.
Från någon som man såg upp till, älskade och beundrade till någon som bara gör mig arg, ledsen och förbannad.
Och jag kanske var naiv när jag tänkte att det här skulle funka utmärkt. Jag var nog bara så blåögd. Inget kan funka om förutsättningarna inte är desamma. Du har blivit så tragisk.
Så arg, så sur, så introvert, så egoistisk. Du gillar att peka fingrar. Bestämma att "Nu är detta ditt fel, så att du vet".
Jag vet inte vad som har hänt med dig sedan nyår. Det har bara varit en spiral rakt ner, där du hjälpt till att förstöra mig, förstöra allt jag någonsin har gillat med mig själv.Där du har förändrats till oigenkännlighet, en person jag inte känner och inte vill lära känna. Du har blivit så motbjudande. Och det är så synd, för du hade verkligen något innan. Du hade potential att bli en underbar människa och en underbar man. Och så kastade du bort det och blev den du är idag.
Nej, jag är inte över dig än, jag älskar dig fortfarande mer än jag någonsin älskat en man.
Men jag ogillar den människa du är idag. Jag gillar bara idén av hur du brukade vara.
Och du har gjort det ganska klart att du inte kommer att förändra dig. Och varför skulle du? Detta är ditt nya jag.
Innan tänkte jag mycket på att jag förlorade min bästa vän samtidigt som en bra person försvann ur mitt liv.
Men du är varken eller längre. Du är inte min bästa vän längre, för du lyssnar inte när jag pratar. Du bryr dig inte om mig. Du frågar aldrig hur jag mår. Du hör knappt av dig.
Och du är ingen bra person längre delvis på grund av ovanstående orsaker men också för saker du säger, inte bara om mig men om allt annat....
Det märks att du inte älskar mig tillbaka längre. Det märks så väl.
Av alla förutom dig själv.

Jag vet varken ut eller in längre.
Saker börjar komma tillbaka. Jag kommer ihåg anledningarna till att jag satte mig ner och sa att det nog får vara slut.
Nej, det var inte de konstanta bråken som aldrig ledde någonvart.
Det var allt det andra.
Allt klagande på hur dålig jag är på allt. På att diska, på att städa, på datorer...vad du än kom på så var jag dålig på det och du påpekade gärna det. Komplimangerna dog. Det kändes. Jag tror inte jag har hört något positivt om mig själv på hur länge som helst. Förutom vid tröstförsök som ändå aldrig funkar. Då är jag "stark". And that's about it.
Har jag någonsin fått höra.."vad söt du är idag"....eller..."vad fint ditt hår är så" eller "vad snäll du är" eller vad fan som helst?
Och jag försöker ge något hela tiden. Och du bara tar. Som om det vore självklart att bara ta, ta, ta.
........Och så är det JAG som är en egoist.
När jag kramar dig är jag klängig, när jag säger att jag saknar dig säger du "mm, det blir så". när jag säger att jag älskar dig säger du "mm". När jag undrar varför du inte hört av dig på 24 timmar trots att jag smsat och ringt är det jag som är dum och egocentrisk.
Slösa inte min jävla tid.

Fyfan vad trött jag är.
Du tror att jag är dum men jag vet nog, jag vet var fan skon klämmer.
Men jag tänker fortsätta spela dum tills du är man nog att berätta.
Så som du beter dig beter man sig inte mot någon man "älskar".
Jävla bullshit alltihop.
Fuck you

Blir så ledsen ibland. Först pratar man med folk som får en att må så bra. Man är glad. Man ler åt allt och mår allmänt bra.
Sen kommer det folk som måste trycka ner en igen.
Alltid samma sak.
Så nu tänkte jag blanda ut min pepsi med lite vodka.

Blir så ledsen av allt. All jävla brist på kärlek som ständigt visas. All likgiltighet.

Du tar mig för givet.

Ibland önskar jag verkligen att man hade en jävla lina kokain att dra in när man mår såhär.
Jag är en känslig person. Det har jag alltid varit. Jag kanske inte visar det utåt men jag är känsligare än vad jag verkar.
För somliga är det väldigt jobbigt tydligen.
Just därför försöker jag förklara allt för människor jag precis träffat. Så man slipper höra sånt där två år senare. Och må skit.
Imorgon ska jag införskaffa mig en flaska Tequila och bara shota. Jag ska stå först på systemet när de öppnar.
Varför är alkohol så jävla smärtlindrande? Det är som plåster för själen. Och dagen efter när serotoninbalansen är helt ur balans finns bara en enda utväg - ett par shots till.
Jag pratar som en alkoholist.
Men det är ok. Just nu känns det som att det kvittar.

But it ain't me babe. No, no, no it ain't me babe vrålar det ur högtalarna.
Musik kan också vara en smärtlindring. Eller så kan det bara förvärra allt.
En låt kom och jag började direkt att tänka på mormor. På farfar.
Jag har inte varit där nere på en evighet. Jag var inte på deras begravning. Jag hatar det här avståndet. Jag hatar allt. Jag hatar all tid som togs ifrån mig och mormor. Jag hatar det. Jag hatar att jag aldrig berättade hur mycket hon har betytt för mig. Jag hatar att jag fortfarande inte ens varit vid hennes grav och tänt ett ljus.
Inte ens varit i en kyrka och tänt ljus. För mormor. Min mormor.
Vi var nära. Jag hatar mig själv för det.
Men den 20:e, datumet då hon dog. Då ska jag sitta i kyrkan och gråta.


Fuck being alone. Det här är inget för mig.
Be kind rewind.

Allt känns så hemskt....jag hatar att sätta min lycka i andra människors händer. För de förstör alltid den, även denna gång kommer det nog bli så om min intuition har rätt.
Jag har sån ångest, mår så dåligt. Vill ringa, prata...eller maila åtminstonde. Berätta hur mycket jag älskar dig och saknar dig. Trösta dig om du mår dåligt. Säga förlåt. Säga att vi löser det, övertala dig....
UGH! Jag hatar, hatar, hatar allting.
Jag vill kunna börja leva igen, kunna sova, kunna vara glad, kunna känna kärlek och lycka. Men det känns som att det är one-way när det gäller det....hur ska jag göra?, tänker jag för mig själv. Vad fan kommer hända egentligen?
Jag vill ha det som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Radera bort allt. Radera bort några av de finaste minnena i mitt liv. Spanien t.ex. för allt som har med Spanien att göra påminner mig om oss. Även om det var en del skit där också kändes det överlag så jäkla bra. Vi hade bara varandra, vi kom så jävla nära. Och nu bara...ska man släppa allt..eller?
Vill radera bort julen, nyår. Nyårskyssen där vi lovade varandra ett år till trots att vi frös och hade fått champagne hällt över oss och var lagom sura & arga båda två. När vi gick hem och frös röven av oss så hade vi i alla fall varann. Men det var vi liksom.
Jag hade gett allt, gjort allt för att bara flytta tillbaka tiden 11 månader och ta mig själv i kragen och inte låta depression och dåligt självförtroende totalt ta över hela mig....Allt.

Nu hänger allt på hoppet. Viljan. Orken.
Jag håller mina tummar och hoppas att det här löser sig. Att man kan pussla ihop det sista och börja om tillsammans. Istället för att börja om själv, jag kommer inte orka det. Inte just nu.

Jag mår så dåligt ibland. Om nätterna. Min kropp är så spänd. Jag börjar darra. Jag får kramper. Bara för att jag mår som jag gör. Är så jävla trött på att aldrig kunna somna.
Ännu tröttare är jag på människor som säger "jag önskar att jag kunde hålla om dig" och sen ändå fullständigt skiter i om vi ses eller inte. Om de får hålla om mig och krama mig eller inte. För somliga spelar det väl ingen roll.
Varför känns det alltid som att jag är den enda som vårdar mina förhållanden? I de flesta relationer jag haft. Det är allt jag som får pusha att man ses. Jag som får pusha fram känslar. Jag som får pusha fram ALLT.
Kanske förväntar jag mig för mycket. Kanske är det inte så att man faktiskt kan förvänta sig att folk visar kärlek, att de visar att de saknar dig genom att ...oh I don't know....SES?

Nu får det vara nog. Tänker inte vara någon sucker längre. Älskar man någon får man se till att vårda den relationen och visa sin kärlek också. Några andra människor behöver jag inte i mitt s.k liv.

Har tappat all jävla lust kring allt. Orkar inte engagera mig i skolan. Orkar inte engagera mig i jobbgrejer. Orkar inte tycka något. Jag har blivit så svag.

Jag blir så jävla trött på mina föräldrar. De fattar aldrig någonting.
Orkar inte ens förklara mer ingående men min pappa tror på fullaste allvar att man kan bota depression med meditation.
På riktigt. För han är ju läkare. Eller var det elektriker?
Fan vad jag blir besviken. Nu får jag verkligen gå igenom detta helt själv. Trist att inte ens ha sin familjs stöd.
Allt man hör är bara "varför ska du gå på medicin?" och om hur lite de har förstått när jag tidigare förklarat.
Meditation säger pappa. Jag vill bara skrika på honom. Men jag har ingen lust, jag har ingen jävla lust att leva än mindre att förklara för honom att det är serotoninbalansen som är dålig, att han inte är någon läkare, att meditation  visserligen kan få dig lugnare och att det kan finnas flera olika anledningar till att folk i Indien "aldrig" diagnostiseras med depression.
Men jag har ingen lust som sagt.
En dag kommer det bara vara försent för dem att visa sitt jävla stöd.
Ingenting man någonsin gör är rätt.

Okej, så tanken är att jag ska börja med citalopram under nästa vecka. Jag har ju slutat ta Zoloft, som påverkar samma signalsubstans i hjärnan som det är något konstigt med hos mig. Detta har lett till panikattacker, hjärtklappningar, mardrömmar och annat som känns för jävligt. Och jag känner fortfarande av depressionen. Så idag var jag hos läkaren som sa att mina hjärtklappningar förmodligen berodde på det, för allt var normalt annars. Han tyckte att vi skulle sätta in citalopram då istället (Cipramil) som kanske blir bättre än Zoloften, dessutom behöver man inte ta lika höga doser (maxdos 60mg på Cipramil och 200mg på Zoloft). Jag hoppas verkligen att det kan hjälpa mig.
Står att det är vanligt med viktförändringar (upp/ner). Jag hoppas verkligen att jag i alla fall inte går upp av den. Det orkar jag bara inte hantera just nu....
Men ju mer jag läser på internet desto mer skeptisk blir jag, för de flesta verkar ha gått upp en hel del. Nu har jag precis kämpat mig ner till en vikt jag är hyfsat nöjd med liksom :(

Är bara så rädd för alla biverkningar som kan komma med dessa mediciner. De tre första veckorna kan tydligen vara helvetiska. Hur ska jag klara detta utan någon? :S